kraftfalt.blogg.se

Jag var där igen.

En sorts undanflykt, tillflykt.

Kanske bara flykt. 

Skolkade sista lektionen,

jag hade inget val.

Jag var tvungen att känna mig som någon annan ett tag.

Eller åtminstone som den jag var innan allt det här.

Innan allt pajjade.

Och det hjälpte, stundtals och litegrann,

men så fort jag gick ut genom dörren igen slog verkligheten emot mig. 

Hårt, som en kall vass sten.

ingen nåd

ren och skär verklighet

 

ensam verklighet

Gardell skriver att allt faller. Förr eller senare faller allt. Och jag tänker att om allt ändå ska falla kan man ju lika gärna bygga det hur man vill från början. Ingen idé att vara rädd. Ingen idé att tänka igenom allt tusen gånger om. Och ju oftare det faller, desto skickligare blir man på att bygga upp allt igen. Jag försöker tänka så ikväll. För ikväll pajjade allt. Min plan, min ork. Och mamma satt bredvid sa att jo du orkar visst, vi hjälper dig. Och jag orkade för jag orkar alltid. Jag har orkat hela mitt liv. 

Hej. Jag skriver här för jag kan inte sova. Jag är trött, det är inte det som är problemet, men mina redan höstspruckna läppar hindrar mig från att le. Jag trodde ju inte att det skulle vara så svårt. Jag trodde att jag skulle klara allt. Hinna allt. Bara jag inte tänkte så mycket. Men det skaver redan. En vän sa till mig att jag aldrig ska sluta för ens det tar kål på mig. Men hur vet man när det tar kål på en? Hur länge får det lov att hålla på och ta kål på en innan man slutar? Min förhoppning är att det aldrig ens ska gå så långt. Just nu klarar jag mig ganska bra med att bara klappa mig själv på axeln och tänka om och om igen att det är okej. Det är okej att jag inte kan sova. Det är okej att jag kommer vara trött. Och det är okej att fucka upp ibland. 

Regn och oro. Så skulle man kunna summera dagen. Men det var något annat också, en liten liten ljuspunkt mitt i den råa kylan. Plötsligt var jag påväg mot det där lilla caféet på huvudgatan. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men på 10 minuter hann jag bli klar från sängläge. Någonting drog mig dit, kanske nyfikenhet, kanske hopp.

Caféet är tomt på gäster när jag öppnar glasdörren och kliver in. Den där förkylningen som alla verkar ha nu får mig att behöva harkla mig, men kanske är det inte bara det som är anledningen. Han tittar upp. "Hej"."hejhej".Blå t-shirt, svart förkläde. Blå ögon? Jag minns inte helt säkert. Jag väljer platsen i hörnet och lägger väskan och den svarta regnrocken där, liksom för att dra ut på det lite. Sedan går jag fram för att beställa. Jag ber om en chailatte och betalar med smått skakiga händer. Jag vet inte vad som flugit i mig. Så sätter jag mig vid min plats, den plats där man har bäst sikt över resten av det lilla caféet. För det är verkligen litet, vilket gör att det blir så påtagligt att det bara är vi två där att jag inte kan koncentrera mig på boken jag tagit med mig för att läsa. Som om vi satt i samma vardagsrum.

Jag hör hur det pyser bakom disken. Han skummar mjölk. Annars är det helt tyst. Jag fingrar på min kalender, försöker komma på vart jag ska rikta uppmärksamheten. Lägger en kudde bakom ryggen tillsut och lutar mig mot väggen. Tar upp boken igen. I nästa sekund ställer han glaset på bordet, jag tittar upp. "Tack" säger jag. Han söker min blick och jag möter hans. Han ser nästan lite frågande ut. Som om han ville säga något. Jag tar en paus från boken, lutar armbågarna på bordet och tar en klunk. Chailatten här är den godaste i stan, det vet jag för jag har provat många. Jag andas ut när den varma drycken når magen, vänder blicken mot fönstret igen. Regnet öser ner och folk skyndar till sina bilar med bekymrade ansiktsuttryck. Men jag ler.

Plötsligt får jag ett infall att prata. "Ursäkta" säger jag. Han tittar upp bakom disken. "Ja?" "När stänger ni?" Hans svar dröjer någon sekund, "ehm.. klockan fem" Jag nickar tyst. Kommer inte på mer att säga. Jag blir nervös, börjar fingra på mobilen. Klockan är 16.22 när jag läser ett nytt sms. Försöker svara men kan inte koncentrera mig. Tillslut lyckas jag ändå flytta fokusen till boken igen, skriver ned några anteckningar för att minnas och går sen vidare till språkhistorian. Men jag kan inte låta bli. Lyfter blicken och tittar på honom där han står bakom disken. Är han snygg? Jag vet ju att det inte bara är det som betyder något, och det är just därför det här förundrar mig så. Det är inte hans utseende jag dras till. Det är något annat. Hans ansikte är halvt skymt bakom ett kakfat men så plötsligt tittar han upp och våra blickar möts en kort sekund innan jag viker av igen. Försöker tänka att jag är här för att plugga, inget annat. Men jag vet ju att han känner igen mig. Sist jag var här var det med J, och redan då var det något. Jag riktar blicken mot disken igen. Nu har han klättrat upp på en stege, ser ut att hämta lådor från ett vindsförråd. Tröjärmen glider upp och jag skymtar en tatuering på vänster överarm. Undrar vad den föreställer.

Så plingar det i dörrklockan. En mamma och en dotter kommer in, de vill göra någon slags beställning. Jag sneglar på honom. Ser hur han i en milisekund möter min blick över mammans axel. Det bränner till. Snart går de igen och vi blir ensamma. Han går runt disken, sätter sig på huk framför en dator knappt två meter ifrån mig. Byter musik. Mjuk jazz strömmar ur högtalarna och jag blir lite varm inombords. Det är verkligen bara vi här inne. Jag vill inte att tiden ska gå men det gör den, och tillslut känner jag att det är dags att röra på sig. Jag reser mig upp, trär polon över huvudet och öppnar dörren. "Hejdå." Säger jag innan jag låter den falla igen bakom mig.

Jag styr stegen mot hamnen. Har ingen lust att gå hem ännu. Behöver tänka lite. Det blåser kraftigt ute men det har slutat regna. Pluggar in hörlurarna och drar sjalen några varv runt halsen. Tänker på den där gången när jag mötte honom bakom biografen. Då hade jag också varit där och fikat, med J,och då tog jag också en promenad efteråt. Han hade nog slutat jobba. Då var det också regn i luften. Vi hade svart regnrock båda två och han log mot mig. Det var så fint. Jag stannar inte för ens jag kommit längst ut på bryggan. Sätter mig på bänken som fortfarande är våt efter regnet. Funderar lite. Vad är det som får mig att vilja gå dit? Kanske är det att det känns så hemligt allt ihop. Spännande på något vis, hur vi inte känner varandra eller vet varadras namn, men ändå finns något där.

Jag ställer mig upp och allt jag ser nu är hav. Ibland tycker jag att havet ser ut som ett monster. Ett monster som skulle kunna sluka allt som kom i dess väg, med stora mörka vågor. Men inte idag. Nu är det havet och jag. Ingen annan. Precis så som det ska vara. Solen skiner genom ett moln, får allt att bli ljust och vitt, nästan bländande. Jag känner hur vinden går rakt igenom mig, tar tag i mitt hår. När jag stoppar händerna i fickorna blir regnrocken som ett segel och får mig att vackla lite bakåt. Jag tar ut händerna igen. Andas in och ut, spänner benmusklerna och känner hur jag står stadigt mot den hala bryggan. Hur jag står stadigt mot allt. Blundar, håller ut armarna och känner hur vinden drar och sliter men hur jag står kvar. Tänker att jag klarar allt. Jag ska aldrig ge upp. 
När jag kommer hem den kvällen bara vet jag att jag kommer gå tillbaka till cafét. Snart. Kanske imorgon, kanske nästa måndag. Jag vet för mina fingrar luktar fortfaramde chai, trots att jag duschade när jag kom hem.

allt hon ville var att möta hans vackra ögon igen

bara en gång till

om hon ändå vore lite modigare

lite mer obrydd och lite mindre rädd för att göra fel

hon ville så gärna våga

bara ett ord kunde räcka

en blick

två sekunder

hon ville så gärna se djupare in bakom de långa mörka ögonfransarna

bara ta det där steget och kasta sig ut i livet, utan skyddsnät

bara flyga

ramla

flyga

ramla

flyga

och aldrig riktigt landa

det var så vackert allt ihop

ljuset och bilarna

inte alls som igår

för jag var inte ensam

vi var vi

vi som alltid är

och någons tatuering sa allt

"det löser sig"

 

Jag vänder om direkt. Jag bara gör det för varför skulle jag inte. Han är den snyggaste jag sett och han ropar mitt namn. Vi har känt varandra i mindre än en halvtimme men det spelar ingen roll. Allt annat spelar så mycket mera roll. Han ber om en kram till och sen säger han "varför är du så söt för?". Mitt hjärta slår ihjäl mig inifrån och jag slår ner blicken. Känner mig som en liten flicka och det kanske jag är också. Han är fem år äldre och studerar på universitet i Stockholm. Jag är fem år yngre och typ vilse i livet. Men så. "kan jag få en puss också?" jag sneglar upp på honom, får ur mig ett "kanske".

Så ber han om mitt nummer på klingande stockholmska och jag tror att jag ska sprängas snart för så hårt slår mitt hjärta. Han får det och ringer upp direkt så att jag får hans nummer också. Så blir det tyst en sekund och vi står så nära varandra nu. Som om han är närmre mig än jag är mig själv. Han säger "måste du gå, måste du gå med dom" och jag svarar att jag ska jobba imorgon och trots omständigheterna så är det så skönt att kunna säga det för mitt hjärta kan nog inte slå hårdare än såhär. Så pratar vi lite om mitt jobb och jag glömmer bort att det står fyra personer och väntar på mig en bit bort. Glömmer bort hur de ser allt. Sen kramas vi igen och jag känner hur varm han är tills hans händer släpper mig och nu, nu följer de där sekunderna. De där sekunderna som gärna skulle få vara år för man vet vad man väntar på. För där står vi i regnet, mitt i natten, under en gatlykta, och så kysser han mig.

Som någon slags uppdatering så behöver jag få ur mig att denna lördagsnatten var precis lika bra som förra, om inte bättre. Skrev en hafsig mobilanteckning igår hos O när hon damsög, bara för att minnas allt. Allt som var bra. Som är bra. Det är så ofta nu förtiden, liksom försöker suga åt mig av varenda sekund som känns bra här i livet. Men ja, i alla fall. Den där anteckningen skrevs när L hade åkt hem, han sov hos oss nämligen. L är alltså han som förra inlägget handlade om. Jag och O delade hennes föräldrars säng och han tog hennes. Han sov hos oss för att han missat sin sista buss. Bara det liksom. Hade jag varit honom hade jag varit skitstressad sönderstressad och panikslagen om jag missat min sista buss. Men jag är ju också jag. Och han är ju också han. Precis som han ska vara. Så enkel och så lugn. Verkar ta allt med en klackspark och det är så jävla skönt att umgås med den typen av människor. Han är motsatsen till mig och FAN vad jag behöver det. Någon som inte försöker vara någon annan än den han är och någon som avdramatiserar allt och inte tar livet på så stort allvar. Det kan inte jag riktigt än. Allt känns så överdrivet viktigt för mig, som om jag går på en tunn tråd flera mil upp i luften redo att trilla ner och dö när som helst. Men med honom är det inte så. Och det är så konstigt egentligen. Han tillhör liksom den typen av killar (om man nu får generalisera så grovt) som jag aldrig trodde att jag skulle kunna hänga med. Jag tror typ att jag vill ha pinnsmala indiekillar som är värsta PK och gillar att snacka deep och gråta men så är väl lyckligtvis inte fallet och jag börjar nog inse det nu. Men nog om det, nu ska jag berätta tre kul/fina/asgrymma saker som hände den här natten, alltså det jag skrev ner hos O.

ETT. Jag slog ännu en sportkille i armbrytning vilket var upprepning på förra lördagen, (glömde berätta det), så jag kände mig lite oövervinnelig igen och ville flyga. Blir stolt liksom. Tror det ska bli mitt nya partytrick.

TVÅ. Jag hade glömt min parfym framme i köket på förfesten så L tog lite av den, luktade på handleden och sa, "det luktar dig". Vet inte varför men det kändes så jävla fint. 

TRE. Jag träffade på min barndomskompis och barndomskärlek vid bussen klockan halv fyra på natten och vi kramades och han berättade massa saker som jag hade glömt om oss. Det var typ 8 år sen sist.

Och så bara en sista:

FYRA. När vi var på väg hem från bussen och O hade gått i förväg för hon var så trött sa plötsligt L till mig att han hittat den där tjejen på facebook, henne som han snackat med. Och nu undrar man kanske vad som är så jävla bra med det här, men jo, grejen är inte vad jag kände utan vad jag inte kände. Jag kände ingen slags avund över huvud taget utan istället var det som om han gav mig förtroende när han berättade det. Som om han tyckte om mig för något annat än hur jag såg ut, liksom för hur jag var och det är ju megabäst egentligen. För ärligt talat så bryr jag mig inte om det händer något mellan oss mer än vänskap. Jag vill bara ha honom i mitt liv lite ibland och jag hoppas att det är okej.

Det bästa var att det kom så oväntat. Som regn i öknen, som en blixt från klar himmel, ja ni fattar. Men det är ju så. Man blir alltid sådär soligt glad när man inte förväntar sig något men så blir det ändå sådär bra. 

Jag ska minnas den här natten länge, kanske för evigt. Hur han fick mig att känna och hur härligt glad han var. Hur hans muskulösa armar kändes genom skjorttyget när jag rörde vid honom, för det gjorde jag, ganska många gånger faktiskt. Känslan i magen med hans arm kring mina axlar och hur hans ögon kändes typ som mjuka blixtar när vi fick ögonkontakt. Hur magen liksom knöt sig på ett jättejättehärligt sätt när han sa saker som fick mig att känna mig bra och hur jag ville vara nära honom varenda fjuttig liten sekund och när jag vred mig lite lite åt höger i bilen på väg hem så att vi snuddade hela tiden. Han var så varm. Liksom inifrån och ut.

 

Jag minns hur jag förvånades hela tiden över att jag kände så mycket. Förvånades över att jag drogs till just honom. Men han var så charmig på något sätt. Och han fick mig att skratta. Men det är så sorgligt egentligen, hur mycket fördomar man har. Tänk så många bra personer man missar. Tur att vi inte missade varandra.

Allt kommer inte gå åt helvete, jag vet det nu. som om jag litar på mig själv på ett nytt sätt. jag vet att jag kommer fixa det, allt det där med livet ni vet, för jag fixar allt. allt ordnar sig alltid och det finns så mycket jag kan göra. det finns så mycket att leva för och jag kan göra vad jag vill med mitt liv. VAD JAG VILL. och jag har friheten att ändra mig och göra något annat NÄR JAG VILL. det är helt sjukt egentligen hur jag kan gå här, mitt på blanka dan, och känna mig olycklig. Hur jag kan känna mig obetydlig när det finns så mycket bra jag kan göra. Hur jag kan känna mig svag när jag klarar allt. Jag är så jävla fri egentligen. Jag måste bara börja utnyttja det. För jag kan göra VAD JAG VILL.

och det här är inte slutet, det är början på allt.

Allt är förändrat nu. För ett par dagar sedan fick jag reda på att han hade skrivit till henne och bett henne att sova där. Han hade frågat varför hon var ledsen och han hade sagt att han aldrig skulle låta någon göra henne ledsen. Han är den från förra texten och från alla olyckliga ord de senaste två åren. Och Hon är min bästa vän. Han försökte med min.bästa.vän. 

 

Plötsligt är det som att jag inser. Jag inser det jag sett förbi i två hela år. Som att någon plötsligt lyft min blick mot himlen och jag ser hur han är. Hur han egentligen inte är någonting. Han är inte annorlunda. Han är inte speciell. Han är inte fantastisk. Han är inte ens okej. Jag ser hur mycket jag gett honom och hur lite han gett mig. Hur han inte är annorlunda så som jag trodde. Hur vi inte alls delar något speciellt djupt där inne som jag skrev för månader sen utan istället hur jag inte alls är som honom och hur jävla glad jag är för det. Och fan vad han borde vara tacksam. Tacksam för alla fina ord och tankar jag skänkt honom. Tacksam för att jag alltid trott det bästa om honom. 

 

Igår natt sov jag inget. Igår natt famlade jag i mörkret och försökte förstå det här som jag skriver nu. Försökte förstå att han inte är den jag trodde han var. Hela natten var jag vaken för att liksom låta det smälta in. Det var sista sömnlösa natten för hans skull. Aldrig mer. 

 

Men inatt sov jag och inatt drömde jag hur jag träffade honom på bussen och han pratade alldeles för snabbt för han var skiträdd för han visste att jag visste och jag tänkte att rätt åt honom. Rätt åt honom för jag känner ingen sympati för honom mer. Jag bryr mig inte om honom mer för jag vet nu att jag inte kommer få något tillbaka. Det är så det är.

 

Han är inte mitt självklara exempel mer. 

Lyssnar på Melissa horns Jag saknar dig mindre och mindre och jag höjer volymen till högsta liksom för att tvinga mig själv till samma känslor. Men det skär i öronen och jag saknar honom mer nu. Nu när tankarna på att flytta hemifrån plötsligt blev ännu mer påtagliga. Hur vi kunde bo närmare varandra och hur vi kunde ses mer då. Hur han kunde komma hem till oss och sitta på golvet och dricka rosé för vi skulle inte ha några möbler. Hur vi kunde hångla i trappuppgången och aldrig somna på natten. 

bland alla lysande ögon för sommarens skull och under syrenernas sista dofter

- där fanns vi.

 

och det var så vackert hela alltet 

som träden

hur de lät solen vara med till sista stund innan de räddade oss från mörkret med tunga vilda löv

som ljuset

hur det tillsut inte fanns något kvar längre och vi kisade mot mörkret som om det vore solen för att ens se något

men jag såg

jag såg hur vacker han var innan ljuset försvann

och sen bara visste jag

men hur ska jag ens kunna klä det i ord

hur ska orden ens räcka när ögonen hans fann sig djupare än avståndet till månen

aldrig kommer det finnas ett alfabet långt nog

men jag väntar.

 

 

"vet du varför jag inte ville ses jo för jag var så rädd för hur det skulle kännas i hjärtat så rädd för att det skulle kännas precis så som innan och det vill inte jag ha"

Det är så jävla konstigt. Hur man ena dagen avbokar för nejnejnej vi kan inte ses jag är inte redo att bara hänga, och andra dagen ångrar och tänker varför kan jag bara inte ringa honom nu och så kan vi fixa allt och sen kan han kyssa mig, men stoppas av rösten i mitt huvud som säger "du vet ju hur det blir" för man vet hur det blir, helt jävla ärligt, men man vill inte inse för man vill så gärna att det ska funka man vill så jävla mycket för man vill inte vara ensam mer. Så drömmer man om honom så tydligt att det känns så verkligt och i drömmen är inget heller särskilt bra men ändå förändrar det inget. Och man önskar så jävla djupt att allt skulle bli bra. Att man skulle ses och allt skulle kännas så jävla bra.

 

 

ett meddelande, två ord.

det är han. han som jag försökt glömma sedan december och nu har vi bestämt att vi ska ses.

ses och snacka.

vi som inte hörts eller setts på ett halvår och nu hör han av sig. nu.

och allt jag kan tänka är att kunde han inte ha väntat. kunde han inte ha väntat bara lite till åtminstone innan han krossade allt igen.

jag har inte andats klart. är inte redo alls.

jag måste lägga mig ner, dämpa hjärtslagen men det går inte

 

fan vad jag inte vill detta

 

 

 

 så länge höll vi ögonkontakt

jag vet men inte du, min blick gömd bakom solglasögon

det var inte meningen och jag var inte beredd

som en blixt och helt plötsligt

jag minns precis hur du såg ut

hur du gick på

hur du gick förbi

hur du aldrig släppte

det var jag

 

så många gånger har vi bytt blickar

andra gången och du är snabb och tittar bort 

tredje gången och min buss passerar dig där du går och vi ser genom bussfönstret

vänder oss om efter varandra och jag vill aldrig släppa

i mina tankar får jag bussen bromsa lika hårt som mitt hjärta slår

 

så många gånger har jag bläddrat efter din sida i skolkatalogen

så fin

så fin

så fin

du ler

jag dör

 

så mycket vill jag kyssa dig

Jag är livrädd. Egentligen är jag så jävla rädd.

För att inte orka, för att inte våga, för att misslyckas

För att förlora någon, för att aldrig hitta någon

För att dö i förtid, för att bli gammal och ensam

För livet, för döden och för att det inte finns något där efter.

Att man bara försvinner och aldrig, aldrig mera finns.

Jag är så rädd att jag inte vågar leva.