det som egentligen betyder något betyder allt

Efter vad som känns som ett decenium sorg sitter jag på bussen och känner helt plötsligt det där andra igen. Det där som var så länge sedan nu. En försommarkvälls slut med bara fötter mot både asfalt och gräs och jag känner helt plötsligt kärlek till mig själv. Med mjuka toner i öronen och under himlen som aldrig mörknar och jag tänker att det ska inte mitt hjärta heller göra igen eller åtminstone ska jag ta bättre hand om det för det vet jag att jag kan nu. Jag vet för jag lär mig om vem jag är och vad jag behöver och jag ska ge det till mig själv. Till varje jävla pris.

letar ihjäl

Det är som att man letar efter felet. Som att det finns bara ett. Ett facit svart på vitt. Man letar ihjäl sig efter vad som blev fel. När det blev fel. Misstaget, var är det någonstans? Och man kan inte prata med honom för det gör för ont så man letar i sig själv. Enbart sig själv. För man har ingen annan stans att leta. Gräver djupt. Abgrundsdjupt och man gråter för det tar aldrig slut. Felen man hittar när man bara har ett ställe att leta på blir många. Så blir det ett jävla hål rakt in. Rakt ner. Så försöker man fylla det hålet med annat men med vad? Vad fan ska man fylla det med annat än sig själv? Och vem man är vet man inte längre för det tappade man någonstans på vägen mitt i allt grävande, och det blir liksom för smärtsamt att gå samma väg tillbaka så man stannar. 

Och jag räknar stjärnorna i taket genom gråten som aldrig aldrig tar slut nu är de 29 stycken och det enda som inte är mörkt snälla ta slut

Jag skulle kunna säga att det skedde över en natt
Jag blev kär
Han blev inte kär
Jag insåg
Han insåg
Jag vet inte hur man beskriver riktigt men jag tror det gick ganska fort och jag vet att det gjorde ont. Avgrundsdjup gråt och ett skrynkligt hjärta. I samma sekund som jag insåg min kärlek insåg jag att han aldrig hade någon för mig

Han hade för en annan
Hela jävla tiden
(Fast det inte var så lång tid)
Han hade någon annan någon annan stans hela jävla tiden men han tittade på mig sådär ändå
Han sov med mig sådär ändå
Kramades hårt såg in djupt i ögonen. Ändå ändå ändå.
Varför gjorde han så? 
Som om han med hela sin kropp säger något, som han själv aldrig uttalar
Det går inte att stå till svars för
Det har ju liksom aldrig hänt
Går att förneka
Det blir jag som är dum
Jag har tolkat fel
Men jag hoppas
Om jag pratar med honom
Att han innerst inne ändå känner att det blev fel. Att han innerst inne inser att så ska man inte göra. Vad hans förståelse skulle ge mig är svårt att inse
Fast jag vill ju ha allt av honom
Det är det som är kärlek just nu i mig


RSS 2.0