tankarna på honom får inte följa med till 2013.
..Att skriva förlåt förlåt förlåt för alla de där vanliga sakerna som om han visste vad han gjort för fel, det är inte okej. För han vet inte. Han har ingen jävla aning. Han vet inte varför han borde be om ursäkt. Han vet bara ATT han borde be om ursäkt.
Han förstår ingenting, och jag vill inte ha honom längre.
Jag vill ha någon att skratta skithögt med, någon att gråta floder hos, någon att kramas hårt med, någon att älska högt och tydligt, någon att känna sig som två i en med och någon som vågar stå upp för sig själv. Någon som vågar vara kär. På riktigt.
Och han kan aldrig ge mig det.
han är tillbaka när han känner för det men det är inte okej längre
Känner mig stark som tusan ikväll och lite come at me bro när det gäller vinterkräksjukan och veliga pojkar. fan vad jag ska klara det här. både värsta hemska sjukan och honom. för nu har jag berättat för honom att hej jag vill ju liksom vara kompis med dig men det går inte ändå för jag har varit/är/INTE FAN VET JAG men kanske lite kär i dig. så snälla förstå och låt mig försöka glömma. ja typ så. Men han förstod inte och fortsatte precis som han brukar och när han sen igen var lika dryg som vanligt tänkte jag att han ÄR ju dum i huvudet då och det kändes bra. Liksom NEJ JAG TÄNKER INTE FRÅGA VAD DIN JÄVLA FILM HANDLAR OM HEJDÅ. det är så skönt att få bli arg. Men så har bägaren ändå runnit över för jävla många gånger och ja bokstavligt talat för kudden är konstant blöt och trägolvet har fått saltfläckar. Så ja ni hör ju. Det räcker liksom nu.
Så imorgon ska jag vänta in det nya året med några av mina bästa, bli lite lagom lullig och inte FAN tänka på honom en enda sekund. NEJ.
nu är vi inget av det
vi får ögonkontakt i knappt en halv sekund. han ser blek ut, rynkar ögonbrynen och tittar ner i marken. hårt. aj.
jag andas inte, men det är inget ovanligt nu för tiden. alltså, jag håller inte andan med mening, det bara blir så. kan inte slappna av. i nästa sekund ser jag ryggen på honom när han försvinner ut genom klassrummet och det är ungefär det jag ser av honom nu för tiden. vi pratar inte längre. och jag vet så väl varför men jag förstår ändå inte riktigt. det är som om vi inte känner varandra. jag ville inte att det skulle bli såhär, och det var ju han som sa stopp. men mitt sätt att hantera mina känslor på gör avståndet mellan oss större. för jag klarar inte av det där mellantinget. antingen blir jag kär eller så är vi vänner. nu är vi inget av det, och jag förstår inte hur vi hamnade här. och här är där vi inte ens ägnar varandra en blick. inte ett ord. inte en sekund. jag för att jag inte orkar, för att det gör för ont på något sätt. han vet jag inte varför. kanske har han också ont? fast jag tvivlar på att det är mitt fel. ändå får jag aldrig riktigt ro.
blixt
Jag står på busshållsplatsen. Klockan är sju på morgonen, det är bäckmörkt ute och om en timme börjar skolan. Jag stoppar händerna djupare ner i fickorna och ur min mun kommer det vattenrök. Bussen borde vara här när som helst.
I en av busskurarna bjuder de på glögg och pepparkakor men jag tar inte. Tänker att vilken fin gest, men jag vågar inte. Vågar inte vända mig om igen för när jag vände mig om för exakt 27 sekunder sedan såg jag honom. Lutad mot busskuren med den vanliga träningsväskan vid fötterna. Jag vet för jag räknade och jag vet för jag brukar se honom nästan varje morgon på väg till bussen. Han cyklar alltid. Fort. Kommer bakom mig mellan bion och det gamla hotellet och kör om. Jag vet till och med vad han heter. Det börjar på J och jag vet det för att för jättemånga år sedan gick vi på samma skola.
Tillslut vänder jag mig om igen. Bara lite, men jag måste få se honom. Måste få se honom bara en gång till. Och det är som ett slag i magen, fast på ett bra sätt. Marinblå duffel och brun gubbkeps. Markerade kindben och lite fräknar fast att det inte är sommar längre. Har han alltid varit så vacker? För grejen är ju att jag aldrig har tittat på honom på det här sättet innan. Han har bara alltid varit där. En av alla vi som delar samma hållplats. Men nu plötsligt ser jag. Och som en blixt från klar himmel tar han mitt frusna tonårshjärta på en milisekund, och än har han inte lämnat tillbaka det. Så kommer bussen och han går från att vara ingenting i mig till att vara den vackraste på jorden vars nacke jag inte kan slita blicken från på den 45 minuter långa bussresan.
släpp mig
Och jag tittar bort. Hela tiden tittar jag bort. Gömmer mig på skoltoaletten så ofta det går bara för att slippa se honom. För att slippa känna hans närvaro helt enkelt. För jag vill inte känna. Jag vill inte se. Jag orkar inte längre. Och hur ont det gör när han kommer bakom mig i trappan när lektionen är slut, och säger "ha det bra", går inte att ens beskriva.
glöm
Känslan av att inte vilja vara där man är men inte någon annan stans heller hälsade på ikväll.
Ikväll bland tomma ölburkar, för hög musik och människor som inte förändrats alls på ett och ett halvt år.
Och mitt i allt det där kommer känslan av honom tillbaka. Varför? Jo den gör det ibland om man glömmer att INTE prata om honom. Om man råkar se en bild på honom på facebook eller om någon nämner hans namn fast en annans. Då är han där igen och jag tänker att tänk om han var här satt på golvet mitt emot mig och vi fick den där ögonkontakten och sen hade vi rest oss upp och gått ut genom dörren och till den vita natten och bara hatat alla bakom oss. Men sen skulle vi INTE hångla under en lyktstolpe för finare än sådär skulle det inte bli för det blir det ju aldrig nä juste. glöm förihelvete glöm.
