jag sträcker på mig nu.
jävligt sjutton år.
våra armar snuddade dessutom hela tiden.
det är inte lika svårt (svart) längre
Och det räckte med att dela den där munken.
jävligt onödig ångest
no shit men en iaktagelse
det här är inte meningen längre
ARKIV: Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig.
ARKIV: mobilanteckning
Är det här livet? När man gör allt man ska allt man borde allt som är dåligt och allt som är bra? När man inte kan äta alltid äter och är så jävla ledsen för ingenting men man kan inte gråta?
Men jag tycker ju om att ligga på mitt trägolv lika repat som mitt hjärta och känna. Frågan är bara hur mycket. Hur jävla mycket som får plats.
ARKIV: cut of all the ropes and let me fall
Och jag sitter i sängen i vanlig ordning bland lakan som jag glömt byta och popcornsmulor jag glömt borsta bort och bon iver sjunger what might have been lost ur mina högtalare och jag vet inte vad. jag vet inte vad som gått förlorat. jag vet inte vad som förändrats. jag vet inte ens vad jag glömt mer än popcornsmulor i sängen. jag vet bara att inget längre är som förut. och det kommer det aldrig mer vara.
fan vad det här gör ont.
ARKIV: Utdrag ur "Utkast: Juni 10, 2012"
UTDRAG
Hon hänger över balkongräcket och ropar på någon. Hon som jag kan prata med allt om. Säger kom upp hit, till oss. Vi springer ner för att hämta dom, vinglar i trappan och tar med oss tre öl. Jag har sett vilka det är. Vi skakar hand. Mest på skoj för att det känns så formellt. För att de är så formella. Kostymer och allt. Den ena minns jag inte namnet på och den andra kallar sig min busskompis just för att vi brukar åka samma buss. Det är tur att det är mörkt för jag rodnar nog för han har ju så fina ögon. Precis som jag alltid tyckt. Hon häller upp öl i deras sönderdruckna plastmuggar och de följer med upp.
ARKIV: Utkast: Juni 6, 2012
DET GÅR.
Det är helt beyond ofattbart men det går ju skitbra nu tänker jag för mig själv när behövt lägga mig på golvet för att jag skrattat så mycket.
Och vi är inte ens fulla. Det är vi nästan aldrig i och för sig men verkligen inte idag. Inte idag när jag har skrattat mer än på hundra år. Inte idag när vi har handlat, lagat mat och ätit både det sen efterrätt också. När vi jagat varandra runt bordet med en vattenpisol och delat daimtårtan i små små bitar för att alla skulle få lika mycket. När vi haft brottningsturnering på vardagsrumsmattan och när jag stannat kvar längre än alla andra. Sjungit till låtar jag inte kan och skapat viktiga löften om en lycklig framtid och inte gått hem för ens jag faktiskt ville det. Inte för ens natten inte var natt längre. Och när natten inte var natt längre tänkte jag på hur jävla bra det går. Hur jävla bra man kan klara sig om man bara vill jättejättemycket. Och hur ingenting behöver kännas förödande, svidande, livsfarligt när man faktiskt inte orkar det.
ARKIV: Utkast: Maj 28, 2012
Perrongen är fylld med folk och jag har satt mig på min resväska. Lutat huvudet mot den kalla kakelväggen och andats ut. En dov röst i högtalarna informerar om att tåget mot Malmö är på väg in. Mitt tåg. Jag är på väg hem. Mina pengar är slut och det finns ingen kvar för mig här längre. För den här gången i alla fall. Jag får syn på en par som grälar, försöker fästa blicken på dom och tänka på något annat. De skriker åt varandra men min blick fastnar inte. Inte på något. Jag stirrar istället rakt ut i tomma intet. Tänker att jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Snälla låt tiden gå fruktansvärt långsamt. Bara nu nu nu.
-
För jag är så jävla trött. Så trött på det där jag är på väg tillbaka till. Trött på staden jag kallar hemma. För hemma finns de som tror att de vet vem jag är. De som tror att de känner mig och vet vad som gör mig glad. Hemma finns han som höjer min puls till tusen på en milisekund. Han som långsamt tar livet ifrån mig med sin existens. Han som med ett oexisterande ögonkast kan sänka min dag till botten. Han som jag är så jävla kär i. Jag är så jävla kär i han som förstör mig.
-
Klockorna börjar slå och tåget tuffar in på perrongen. Nu är det verkligen slut tänker jag. Tiden är ute. Jag blir stressad och medan jag rafsar ihop mina grejer och går mot vagn nummer tre slår tanken mig plötsligt. Hur sjukt det låter. "Jag är så jävla kär i han som förstör mig". Och då, i samma sekund som dörrarna öppnas och jag kliver på tåget, bestämmer jag mig för att det ska ta slut nu. Det måste bli så, för jag orkar inte mer.
-
Jag hittar min plats och sjunker ner i sätet. Börjar skriva ett avtal med mig själv i mina mobilateckningar. Det är ju viktigt det här. Jag skriver att från och med att jag sätter min fot på perrongen hemma i stan ska det vara slut. Det ska vara slut med alla tårar i kudden, i duschen och bakom ögonlocken i skolan. Aldrig mer ska jag låta bara synen av honom göra mig svag. Aldrig mer ska tanken på att han inte är min få mig att gråta.
Jag blir avbruten av en man i 60års-åldern. Han pratar inte svenska och frågar på knagglig engelska om platsen brevid mig är ledig. Jag nickar men reser mig upp. Stoppar ner mobilen i fickan och går med snabba steg mot tågtoaletten.
-
Det bränner bakom ögonlocken. I samma stund som jag stänger dörren bakom mig sprängfylls mina ögon medtårar. Det värker i bröstet när jag försöker hålla emot. Spänner käkarna hårt hårt och allt vad jag kan men det går inte. Fan fan fan tänker jag jag skulle ju inte. Men tårarna kommer, och när tåget börjar rulla bestämmer jag att det här är sista gången. Sista gången jag gråter för honom. Jag andas en gång, två gånger, tre gånger och trots att det är svårt torkar jag tårarna, reser mig upp och går ut igen. Mannen på platsen brevid min ler åt mig, och när jag satt mig i sätet igen tar jag upp mobilen och öppnar anteckningen igen. Så lägger jag till: "Aldrig mer, efter den här tågresan"
-
Man måste ge sig själv lite tid.
ARKIV: stupet
och när jag berättat hela historien om helgen,
hur rädd jag var,
hur liten jag kände mig.
då säger hon att, nej du kan ju inte vara sådär.
sluta vara så rädd.
och jag vill inte vara sådär.
jag vill inte inte inte vara så rädd att pulsslagen går så snabbt så jag inte hinner räkna dom.
och jag försöker att slappna av,
jag försöker försöker försöker så hårt att det knakar i hjärtat.
snälla ta slut nu. snälla snälla snälla ta slut. annars dör jag snart tror jag.
för det kan ju inte vara hälsosamt med så hög puls och ett knakande hjärta.
ARKIV: Man måste härmadom som vaknar och vet vad dom vill ha
deras kyssar ekar över hela bussen fast allra högst i mina öron
jag kan inte lyssna längre
vill skrika och hoppa av
slå sönder
hålla hårt hårt hårt för öronen blunda och låtsas som att de inte finns
att jag inte finns
tänk om jag kunde det.
ARKIV: Utdrag ur "shit, jag är nog så jävla kär egentligen"
Utdrag
Snart hoppar en gråhårig rödklädd dam på, sätter sig i sätet framför mitt och börjar prata med honom. Jag undrar om de känner varandra eller om han bara är en sån där som gamlingar dras till. En vad de skulle kalla "stilig ung man" kanske. Han ler i alla fall jättemycket mot henne och ser ut att svara artigt på hennes frågor. Efter som att jag har musik i öronen hör jag inte vad de säger men jag får ändå ont i magen och kan inte hjälpa att att le lite för jag blir så varm inombords när jag tänker på hur fint hans leende är, hur fin hela han är.
-
Så går tanten av och han pluggar in sina hörlurar igen. Han lutar sig framåt lite, vilar armbågarna på knäna och fingrar på sin mobil. Jag tänker att såhär nära honom har jag aldrig varit såhär länge. Nästa station är hans och jag bestämmer mig för att vända mig lite mer åt hans håll när han ställer sig upp för att gå av, kanske kan jag få le mot honom en sista gång.
ARKIV: utkast typ
och när jag står där bakom kameran, ser jag hur han ler stort in i sökaren.
de andra tittar också in i sökaren, men de slutar le när jag sänker kameran.
det gör inte han.
han skrattar åt något som jag inte hört och jag ler stort tillbaka och vi har ögonkontakt.
vi äger ögonkontakten just då för stunden.
men då, där, gör det ofantligt ont.
hans blick går rakt in i mig, träffar mig i ansiktet som en flodvåg, i hjärtat som en nyvässad kniv och i magen som en kanonkula.
för trots att jag är i ungefär extas när vi ler så stort mot varandra i detta ögonblick, är jag så död samtidigt.
för av någon anledning vet jag då, mer än någonsin, att det aldrig kan bli något mellan våra hjärtan.
och därför är det så oerhört plågsamt att behöva hålla sig. att inte få skrika rätt ut hur mycket jag vill ha honom.
ARKIV: sitter fast
idag tog jag den sista påsen ur samarinförpackningen och kom på att jag har fastnat.
jag är så stressad pressad och helt nerkörd i tankar att min kropp inte klarar av annat än ultranaturell fil med skivor av banan. min mage hatar mig i alla lägen och det är inte för att jag har bulumia för det har jag inte. men jag är bara så förbannat klistrig till allt och kan inte slita mig släppa eller sluta kontrollera något alls.
hej jag är fast
ARKIV: "I look forward to a good cry"
och varje gång jag blundar tänker jag på hur mycket jag vill krama henne som jag saknar så mycket, få säga hur mycket jag älskar henne, att hon är min bästa vän och sen bara gråta över hur mycket jag saknat henne.
ARKIV: men bara i åtta sekunder
Och när vi går där i natten, jag i armkrok med den människa jag tidigare under kvällen tyst konstaterat är en av mina bästa vänner, gör det så ont ändå. Jag stirrar typ rakt ut i luften genom gatorna jag inte känner och världen jag inte andas, och för varje gång jag får låta hans namn falla genom mina läppar räddar jag mig själv för en stund.
Ta mig någon annan stans, men inte här ifrån.
ARKIV: #1
Han kliver på bussen och jag är inte beredd.
Han sätter sig långt fram och jag är rätt så säker på att han ser mig fast att jag sitter längst bak.
Försöker lugnar ner pulsen som lyckats öka en aning och tänker att jag ändå inte kan göra mer nu. Jag skulle ju vara stark ju. Åt helvete med honom.
-
Snart kliver Hon på. Den tydligen så väldigt obligatoriska flickvännen för alla de killar jag fattar tycke för. Åt helvete ännu mer. Så snart hon sjunker ned brevid honom och de börjar byta sitt jävla spott vill jag slå sparka skrika. Hata, det gör jag redan.
-
De kliver av bussen och jag efter och de stannar till i busskuren. Han, Hon, och en annan flickvän och pojkvän som de tydligen känner. De blockerar vägen och jag blir tvungen att stå still i ett par sekunder innan de börjar röra på sig. Jamen boka bord för parmiddag för fan tänker jag.
-
De går långsamt. Ja, så jävla långsamt går de lyckliga, med mig den så kallade olyckliga i bakgrunden. Jag vågar inte gå om. Han bär hennes väska och ser alldeles för glad ut. Jag undrar om det är nu jag får springa fram och skrika honom i ansiktet. Att jag hatar att han inte är min så mycket att jag hatar honom. Fast att jag nog mest hatar det som finns mellan dom.
-
Jag vet att han vet att jag är där. Att jag går där bakom. Såg han inte mig på bussen så har han definitivt gjort det nu. Och med det säkerställt så är jag redan död.
-
Vi når en korsning och jag tar en annan väg en de. Andas ut och börjar gå snabbare. Tänker att jag måste klara det här. Även om jag dör ska jag i alla fall komma fram till lektionen i tid. Försöka leva ändå liksom, fast att jag är död. Min dag blir inte bättre och jag förbannar allt och alla med en rynkad panna och kalla ögon. Snälla ta mig någon annan stans men inte här ifrån.
-
Så möter jag honom i korridoren. Han går ensam. Är ensam. Ser nollställd ut men fortfarande alldeles för lycklig. Han hälsar glatt på någon framför mig, och sen. Sen hälsar han på mig. Den jäveln tar sig till och med tid att forma ett "hej". Fan heller jävla as tänker jag. För jag tänker inte, jag tänker inte, jag tänker inte. Jag ger honom ett uttryckslöst leende tillbaka som snabbt övergår till isiga ögon och jag tycker att nu har jag nog inofficiellt vunnit, trots att jag hatar mig själv just då, just där, mer än någonsin.
ARKIV: nu helst
hej kan du inte komma hit nu, ja nu, och dricka oboy med mig och äta rostmackor med mig och sitta vid köksbordet i natten med mig så länge att jag inte vet om smulorna jag torkar bort sen är från frukosten eller oss.
ARKIV: förväntningar
nu är det såhär:
jag spenderar mina kvällar i ett tyst rum och dricker fil
jag tar tidigare bussar men missar ändå alltid rätt person (och hur fan är det möjligt??)
jag tror att jag vill vara stereotyp och vacklar mellan mig själv och den man borde vara enligt omvärlden, sitter alltså i soffan med mina föräldrar och mår bra och har det bra tills jag kommer på att jag borde väl vara någon annan stans egentligen och "ha kul" men det är jag inte fyfan vad jag är pinsam.
För jag vet var Han är men jag kan inte åka dit för alla mina kompisar är som jag och sitter hemma och deppar ikväll. Och varje gång jag vet var han är men själv inte är där går jag sönder lite inuti.
ARKIV: går under
NU ORKAR JAG INTE LÄNGE FÖR I HELVETE.
JAG VILL INTE VARA HÄR ENSAM I EN SVART PÖL UTAN MIN BÄSTIS, OCH JA JAG KALLAR HENNE BÄSTIS FORTFARANDE JUST FÖR ATT HON ÄR DET OCH HAR ALLTID VARIT DET OCH VAD FAN SKA MAN SÄGA ANNARS: "en väldans fin vän" - SOM ALLA ANDRA JÄVLA BLOGGERSKOR. NEJ. HON ÄR MIN BÄSTIS. MIN ALLRA BÄSTA KOMPIS. MIN SYSTER FAST DET INTE ÄR GENETISKT OCH NU RÄCKER DET. HON SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN MIG OCH JAG SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN HENNE. DET FATTAR VÄL VEM SOM HELST.
för vet ni?
jag orkar inte längre gråta i täcket varje kväll för att ingen ska höra,
jag orkar inte längre åka bussen själv på morgonen
jag orkar inte längre vara ensam med våra minnen
jag kan ju fan inte bläddra igenom fotoalbum ensam och säga "åh, minns du hur kul vi hade" eller "haha, så fula vi var" för vem fan ska jag säga det till?
ARKIV: skriver inom parantes för att jag inte riktigt vågar erkänna det
För idag kom han tillbaka. Han har varit som bortblåst hela veckan och jag har fan fått abstinens.
Men idag skymtade jag den där helvetesvackra individen i två sekunder och det sög till något alldeles sjukt i magen. Han är här. Han finns igen. Men han är fortfarande inte min.
och jag gör * OLYCKLIG KÄRLEK som en punkt på den där fruktansvärda listan av och om allt som kommer på en gång, (för ja, det är nog så att jag är så jävla kär i honom men vågar inte erkänna det, nej inte ens för mig själv för jag vill inte vara svag och det blir man ju av kärlek) (väl?)
ARKIV: tänk om han också är såhär
är längst bak i bussen
gråter utan tårar
orkar inte vara mer
orkar inte tänka mer
önskar allt jag inte får
önskar allt som inte går
ARKIV: get off me
säger ingenting.
gömmer mig i för stora skjortkragar och bakom regnet.
tittar bort.
försöker dumpa mitt dåliga samvete åt ett annat håll.
går som i en bubbla.
det gör så ont.
förstår inte ens varför.
varför gör det så in i helvetes ont.
förstår inte ens varför jag måste ha dåligt samvete.
eller ens varför jag känner att jag måste ha det.
det måste jag ju inte.
det här är svårare än primtalsfaktorisering
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
