ARKIV: förväntningar

nu är det såhär:

jag spenderar mina kvällar i ett tyst rum och dricker fil

jag tar tidigare bussar men missar ändå alltid rätt person (och hur fan är det möjligt??)

jag tror att jag vill vara stereotyp och vacklar mellan mig själv och den man borde vara enligt omvärlden, sitter alltså i soffan med mina föräldrar och mår bra och har det bra tills jag kommer på att jag borde väl vara någon annan stans egentligen och "ha kul" men det är jag inte fyfan vad jag är pinsam.

För jag vet var Han är men jag kan inte åka dit för alla mina kompisar är som jag och sitter hemma och deppar ikväll. Och varje gång jag vet var han är men själv inte är där går jag sönder lite inuti.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0