utkast från december
Det kanske är värt det,
Att vara med en person som ser på en på det där sättet
Som om man var den enda i hela världen
Som kramar en på det där sättet
Som om man höll på att ta slut liksom
Är det inte det?
Eller ska man sluta nu
Sluta för att skydda
Honom
Mig
För att spara
Mig
Bespara det jag ger
Eller ska jag ge det till honom?
Trots att jag är så osäker
Trots att jag inte känner än,
Det han känner
Jag är väldigt vilse
Ibland tänker jag att det vore trevligt om jag blev påkörd bara sådär
Försvann
Som i Redo att dö
För att känna att jag lever
Jag känner mig så kal
Tom
Fast samtidigt proppfull
Det stockar sig liksom
Som om det var för trångt i en helt tom buss
Liksom fel
jag fick hångla igår
stockholm
jag vill stanna här för alltid
vi kastar oss in genom dörrarna, hinner precis.
dimper ner på ett säte och skrattar.
S öppnar sin haribopåse, jag har kvar min apelsinmer i fickan.
"Det är grisfett det där ju" säger jag. Flinar elakt, för jag vet att han vet och jag vet att han bryr sig.
Istället för att svara räcker han fram påsen liksom för att betona att skitssamma, DET ÄR JU GOTT.
Jag tar en och skrattar för högt.
"vart ska vi åka nu?"
"överallt"
Vi skrattar igen.
Killen i sätet bredvid sitter med handen i en 7elevenpåse och stoppar frenetiskt in lantchips i munnen. Han ser superkoncentrerad ut men tappar tillslut ett chips på golvet. Vi som båda har iaktagit honom tittar på varandra och sen på chipset. Det ser så ensamt ut.
"tresekundersreglen haha" S plockar upp det skrovliga chipset.
"vad ska du göra sen?" säger han
"Alltså ikväll? Eller sen, SEN?"
"SEN."
Han bryter chipset på mitten.
Jag andas ut. Det är inte som en suck, det är mer ett slags ställningstagande.
"Det har jag aldrig vetat, det vet du ju."
"Jo men, om du kunde göra precis VAD SOM HELST"
Jag stirrar på hans händer. Han har delat chipset i pyttesmå bitar, nu ser det bara ut som smulor.
"Men man får inte göra precis vad som helst"
Han borstar ner smulorna på marken. Slussen flyger förbi.
Jag tänker på A som vi träffade tidigare under kvällen.
"Jag ska bli regissör" Helt stensäker hade han varit.
Till New York, skulle han. Jag sa att det verkade så skönt, så skönt att bara veta.
Han tyckte att det verkade skönt att inte veta. "Man blir så bunden till sitt val på något sätt" hade han sagt.
Jag skulle sagt att "men trots att man är bunden, så kan man ju ändra sig när man vill, det är värre när man varken har något att välja från början eller ändra sig till"
Man jag sa inte det. Jag höll kanske med istället tror jag. Eller så skrattade jag och åt upp sista biten snickerskaka. Ja, så var det nog.
-
Klockan är 02.14
"Banan är bästa bakismedicinen"
A reser sig ur den kritvita fluffsoffan och smyger ut genom dörren. De har såna där dubbeldörrar. Vita med krusiduller och guldiga handtag. Han stänger den försiktigt bakom sig.
Jag har aldrig varit i en så här fin lägenhet förut. Vi ligger på golvet på en persisk matta och dricker vin. Jag stirrar upp i taket. Det tar aldrig slut känns det som.
"Om taket vore blått vore det himlen och vi jordens innersta kärna"
S skrattar högt och jag med.
"Fan vad fint"
"Fan vad fint"
"Jag vet"
"Men fan vad varmt"
A kommer tillbaka med tre bananer, håller upp dem högt så att de nästan nuddar himlen (om taket vore blått). Han räcker en till mig och en till S.
Otaliga sexskämt dras innan vi lyckats äta upp bananerna. Jag känner ingen skillnad men jag mådde inte dåligt innan heller.
A samlar in skalen. Går ut i rummet bredvid och kommer tillbaka en minut senare.
"Vart slängde du skalen?" frågar S
A skrattar
"Man hallå VAR"
Han skrattar igen.
"kom"
Vi reser oss från jordens innerska kärna och går efter honom genom en till sån där vit dörr med krusiduller.
A står vid ett gigantiskt fönster, pekar ut och ler stort.
Nere på marken, det borde ju då rimligtvis vara antarktis, ligger tre bananskal med meters mellanrum.
Jag skrattar högt
Det är verkligen antarktis, det snöar massor nu.
"Varför kastade du ut dom??"
"De hör inte hemma här bland oss."
-
Klockan blir 04.12.
"Vad ska vi göra"
"kan vi inte bara chilla"
Jag provar A's prismaglasögon. Man ser inte ett skit men det är typ meningen. Det är likadana som Lady Gaga har.
A sitter i skrivbordsstolen, snurrar ett varv.
"Alltså, vi har täcken. Ni får sova om ni vill"
S fnissar.
Jag stirrar upp i himlen.
"Fast det är ganska mysigt att hänga med er"
Jag vill inte sova. Dels för att jag har mens och vågar inte somna i en vit dyr soffa men mest för att det här är min sista kväll här och jag vill uppleva all tid som finns kvar.
"Jag vill inte somna. då förlorar man känslan och det vill inte jag. Jag vill alltid tro att vi är jordens innersta kärna"
S reser sig från soffan och går fram till A och skrivbordsstolen
"vänta får jag prova en grej"
A reser sig och S sätter sig
Han snurrar ett varv.
Sen ett till och sen ett till och ett till. Han tittar upp.
"Det ser verkligen ut som en himmel om man inte tittar så noga"
nyanser
att försöka älska
jag trodde männsikor gjorde så mest hela tiden
tänk bara hur superliten sannolikhet det är att man träffar någon som vill tycka om precis lika mycket som man själv vill tycka om,
bara helt plötsligt
hur kan det ens bara vara så undrade jag
det kan inte vara så bestämde jag och snurrade runt allt något alldeles kopiöst i hjärnan
regler och färdiga sanningar,
man kan inte ha det
det blir fel för de stämmer så olika vid olika stunder på olika människor
inget är aldrig någonsin detsamma som förra gången
han kan finns där,
tycka om så att han sprängs
och vara exakt som man ska,
men jag kanske ändå aldrig tycker om,
eller sprängs
och så kan någon annan finnas där och göra precis detsamma
men annorlunda
och då sprängs jag kanske
bara helt plötsligt
