kraftfalt.blogg.se

Vad drömmer jag om? Vad drömmer jag om, egentligen? för jag drömmer inte om ära och berömmelse, om populäritet och materiell rikedom eller att skaffa någon jävla pojkvän. Inte så mycket i alla fall. För alltså, för det första vill jag nog inte ens ha en pojkvän utan en flickvän, men för det andra, så drömmer jag SÅ MYCKET MER om att kunna vara precis så jag känner för att vara, precis när jag vill och var jag vill. Alltid. Inte tänka på om någon runt omkring mig blir sårad över min existens eller över hur jag är (för allvarligt talat, hur ofta händer det egentligen om man inte råkar ha vänner med självförtroende lika lågt som en amöbas intelligensnivå, vilket jag i och för sig råkar ha... sådana vänner alltså) Men dom överlever, jag överlever. Alltid. Och det är inte mitt jobb att servera dem en underbar dag på silverfat, även om jag kan försöka bidra till att den inte blir skit liksom.

 

Men jag drömmer om frihet. Friheten att kunna våga känna och vara och leva EXAKT som jag vill, och friheten att inte lägga så jävla mycket märke till om någon annan får sprickor i sitt porslin, inte liksom tycka så synd om dom att jag måste krossa allt mitt i golvet som någon slags kompensation. Så att vi är på samma nivå liksom. Mycket lättare att relatera och framförallt konversera då och så en släng av att förlåt att jag mår bättre än dig idag så får det absolut inte vara. Jag vill inte försöka bete mig på ett sätt som gynnar någon annan. Så att de får en bättre dag. Egentligen vill jag inte ens se det. Deras problem alltså. Och visst, det är kanske lite otacksamt att tänka på det viset då empati är en väldigt fin egenskap, men ibland önskar jag verkligen att jag var lite mer åt det andra hållet. Lite mer ego, lite mer inskränkt. Det är kanske lite överdrivet, men helt sant och lite jobbigt att säga högt. Men om jag bara kunde ge mig själv den där friheten, för det ligger liksom verkligen hos mig, jag vet det. Om jag bara kunde våga låta mig själv leva på ett sätt som gynnar mig själv och om jag bara kunde låta mig själv leva ut lika mycket som jag låter andra göra det, då skulle jag bli lycklig.

Kan du inte bara bo hemma igen så vi kan dra paralleller till Solsidan om ca allt, slå mamma och pappa i alias med hästlängder och skämta så internt så att ingen någonsin förstår det roliga bara vi.

För jag saknar dig så jävla mycket ibland.

Som när jag går förbi ditt rum, ser hur mörkt det är och hur ingen sitter där i sängen med datorn, så som du brukade. Hur din förut så fullproppade filmhylla nu är urplockad för du har tagit med dig fvoriterna dit där du bor nu. Hur väggarna gapar tomma för affisherna skulle med de också, och hur trägolvet knakar ännu mer nu för det är så tyst. Så tyst för du är inte här.

Och jag sjunker ner på golvet med gråten som en tjock ryamatta i halsen. Släpper efter och lämner en liten liten pöl av salta tårar på det repade trägolvet. Tänker att om ditt rum vore ungefär som en woodoo-docka fast snäll, då kanske du känner mina tårar och kommer hem igen. 

 

 

Och nu är det tisdagskväll och snön är tillbaka. Jävla helvetes minusgrader och knarrsnö. Och jag hatar det mer än någonsin. För man tappar hoppet. Modet. Man längtar inte längre till att få vakna för det finns ingen vårsol bakom rullgardinen när man rullar upp. Och man är så trött så jävla trött på ledsna grå vinterjackor och spruckna läppar och man vill bara att det ska bli bättre snälla bara bli bättre kom hit nu våren lyckan solen för då blir allt bättre. Det är sant. Solen läker alla sår. Inte tiden. Inte när den är så här lång. Och jag vet det är bara snö men det ÄR ändå inte bara snö. Det är ett bakslag. Ett misstag. Som att gå bakåt i tiden när allt bara börjar bli så jävla bra och trevligt och härligt. Man liksom sjunker.