23.39 gråtattack
ibland blir jag så rädd för jag vet inte alls vad jag vill det låser sig och jag vill bara stänga in mig i någon slags bubbla hela livet jag vill inte vara med längre hur känns det att känna på riktigt hur känns det att
vem är den här människan?
när han skickade låtar till mig låtsades jag alltid gilla dem.
nu behövde jag inte göra ett skit. ett klick, 8 minuter och 19 sekunder senare och jag fick tårar i ögonen.
hur fan kan man pricka så rätt???
2013-01-23
Det är onsdag och jag är inte kär i honom längre.
Och det värsta är att jag inte vet varför
Det är så jävla orättvist. Han kan bara dyka upp helt plötsligt, precis när han vill, sitta i samma rum och synas höras finnas. Och jag kan inte göra ett skit åt det. Det är ett fritt land liksom.
Och det gör ont ont ont. För han är så jävla fin när han ler. Jag hatar honom när han gör det. Varför ska han få gå omkring och se sådär obekymrad och lycklig ut och inte bry sig ett skit medans jag går under av mig själv. Jag hatar att jag tycker att han är fin. Avslutar dagen med att gå hem och känna mig jävligt liten och kass. Bara för att han har varit där. Kan inte förklara varför. Sjunker ner bakom datorn när han sätter sig inom mitt synfält för att slippa se honom. Vänder bort blicken när han är i närheten. Alltid. Alltid. Säger ingenting. Försöker försöker försöker att inte vilja ha något med honom att göra men det är så jävla svårt.
Kan han bara snälla sluta prata så att jag hör. Sluta befinna sig inom mitt synfält så jag slipper se honom. Och sluta le förihelvete för det gör allra ondast. Och man skulle kunna tro att jag borde vara glad bara han är glad, men det går inte. Jag måste få vara arg ett tag först. Jag måste få försöka glömma.
bara han tycker om mig
Man tror att han är det enda man är värd. Att man inte är värd något utan hans uppmärksamhet. Att man inte är något alls om han inte tycker att man är det. Att hans bekräftelse är något jävla levebröd, man tror det så mycket att det blir så. Och trots att man bestämmer sig tusenmiljoner gånger om för att jag är värd mer jag är värd mer jag är värd SÅ MYCKET MER, så är det så jävla svårt att sitta och tänka så när han bara är där hela tiden. Matar bekräftelsebehovet med sin närvaro. Med sin existens. Och man inte har en jävla aning om när han tänker sätta igång allt igen. Börja finnas där igen. Bara helt plötsligt.
Och tills dess väntar man. Snällt utanför. Försöker inget, och vänder inte heller ryggen och går. Bara är. Matar hans behov. Aldrig går man. Aldrig slutar man. För vad skulle hända då? Vad skulle hända om han aldrig började allt igen? Vem är man då?
Man tror man är så jävla ensam utan honom.
blunda
"Jag hatar honom. Kan du hata honom med mig?"
ur ett nyår fyllt av tankar på honom. fast jag inte skulle. fast jag inte ville.
jag orkar inte mer
