kraftfalt.blogg.se

Det är så jävla orättvist. Han kan bara dyka upp helt plötsligt, precis när han vill, sitta i samma rum och synas höras finnas. Och jag kan inte göra ett skit åt det. Det är ett fritt land liksom.

 

Och det gör ont ont ont. För han är så jävla fin när han ler. Jag hatar honom när han gör det. Varför ska han få gå omkring och se sådär obekymrad och lycklig ut och inte bry sig ett skit medans jag går under av mig själv. Jag hatar att jag tycker att han är fin. Avslutar dagen med att gå hem och känna mig jävligt liten och kass. Bara för att han har varit där. Kan inte förklara varför. Sjunker ner bakom datorn när han sätter sig inom mitt synfält för att slippa se honom. Vänder bort blicken när han är i närheten. Alltid. Alltid. Säger ingenting. Försöker försöker försöker att inte vilja ha något med honom att göra men det är så jävla svårt. 

 

Kan han bara snälla sluta prata så att jag hör. Sluta befinna sig inom mitt synfält så jag slipper se honom. Och sluta le förihelvete för det gör allra ondast. Och man skulle kunna tro att jag borde vara glad bara han är glad, men det går inte. Jag måste få vara arg ett tag först. Jag måste få försöka glömma.