ett minne


Det var fjortonde maj och det var sista gången vi delade ett samtal med varandra. Eller delade något över huvud taget kanske. Jag minns att det kändes så konstigt, för en gångs skull var det jag som drev samtalet, i alla fall så gott jag kunde. Du var lågmäld, långsam, och det var din födelsedag. Jag ringde för att säga att jag kommer inte ikväll men grattis. Jag hade inget annat val. Jag var ju bjuden men det var redan försent. Jag var redan så jävla pinsamt kär att jag inte hade kunnat hantera en sådan snopen situation. En sådan situation där allt skulle påminna mig om att det redan fanns någon annan. Jag var inte beredd, och efteråt var jag inte beredd heller. Det var en liten sorg att behöva kväva känslorna. Vilka det exakt var vet jag inte men de var stora och starka. För dig. Och jag tänker fortfarande på dig ibland. Jag tänker på dig och vet att jag aldrig glömmer dig. Kan inte glömma den första som fick mig. 


Sandslott







Behöver dig så mycket

Jag har kalla sträck på kinderna
Han åkte precis och han sa att han älskar mig men jag har kalla sträck på kinderna
Han åkte ju precis


så här

”det handlar liksom om mer än att vara kär. mer än att tycka om.
förstår du vad jag menar?”

-

”och du vet, som jag har berättat, att det finns en liten röst inom mig som hela tiden ifrågasätter när jag vill säga att jag tycker om dig, eller inte nu längre men, den rösten försöker stoppa mig nu, när jag vill säga att

jag nog älskar dig lite

och så får det inte vara

för jag gör det

jag älskar dig”

 


Du

jag tror jag älskar dig men jag vet nästan inte men det känns så mycket bara

22.22

jag kan inte skriva om det här
det är något helt nytt
jag vet inte hur man gör
jag känner mig så ensam ibland och jag blir rädd för mig själv när känslorna sviktar
är inkonsekventa och oberäkneliga
det är skitjobbigt
och det går inte går inte går inte in när han säger att han klarar det
när han säger att han klarar att jag är ledsen
att jag berättar att jag tvivlar
hur kan en människa orka det
han säger jag är kär i dig jag måste det
men jag har inte samvete 
han kommer bli trött
han kommer bli ledsen
jag är rädd för det
hela tiden

nu händer du

 
 
ensamhet
vad är det
 
det är ju jag
jag var så bra på det
lyckliga stunder på helt egna ben
 
vad händer nu
nu händer du
 
får jag ha kvar 
min ensamhet
 

Närmre

Hur han höll om mig hårt sa jag finns här
Hur han höll om mig hårt och inget ändå kändes bra
Visste inte var visste inte hur jag ville vara jag ville inte vara alls
Känner mig som en påse sa jag han sa världens finaste påse
torkade tårar klappade mjukt sa jag har hallonsorbet i frysen.
Sen fick mig att skratta och jag är så jävla kär där då just nu.


blå

och hans ögon
 
 
jag kan drunkna
jag vill drunkna
för då
vore det det enda
jag någonsin mer behövde göra

lova det

Inget är alltid allt
inget är någonsin fulländat
eller perfekt
men man kan leva bra ändå
jag lovar

ingens fel

"jättebra"
och med det svaret på frågan hur jag mår,
är jag längre ifrån honom än någonsin
längre ifrån honom än redan innan vi kände varandra
 
för tre minuter senare när han bekymmerslöst somnat och Fix you går ur högtalarna han glömt stänga av,
gråter jag tyst 
känner saltvattenspölar i mungiporna
 
det är tårar utan källa
sorg utan anledning
luftburen ondska som rör mig helt stilla
 
ett avstånd är skapat

hemma är här för en stund

jag saknar hemma ibland men jag vill inte vara någon annan stans alls än här just nu
när jag och F går från yogan i regnet kan ingen av oss sluta kärleksförklara allt
den här platsen, de här människorna, den här skolan
allt allt allt,
allt.
och vi kommer under fund med att den där känslan av att längta bort inte existerar här
det är som om den här byn är fri
älskad av så många för evigt, gjorde den fri från längtan till något annat
 
och när jag går förbi "är du lycklig?" klottrat på gult tegel vid backen med alla tallar
är 
jag 
det
 

vi?

och jag såg honom rakt i ögonen och sa exakt precis det jag hade inom mig och det kändes i hela kroppen.
först i en viskning och han frågade vad sa du och då sa jag det på riktigt med magen med hjärtat
"du är så fin"

 
 
jag kan inte skriva något bra alls
jag tror mitt hjärta är för varmt
överhettat
på högvarv
tar över hjärnan
slår ut allt som inte heter hans namn

M

okej allt är facking upp och ner
han är inget alls längre,
för jag har blivit kär
blixtkär på en sekund och det går inte att hindra
 
för han är fin
fin på riktigt
jag vet inte längre för han är så jävla fin
 
man väljer inte vem man blir kär i
men om man fick välja hade jag inte tvekat en sekund

RSS 2.0