Kapitel två reflektion ett

Vad jag inte förstår är varför han har fastnat i mig och varför jag behöver honom? Bekräftelse? Det behovet är väl allra störst i sådana här situationer i och för sig, men det kan väl inte bara vara det?
Eller jo, typ.
Han räddar mig. Eller snarare, känslorna jag får när han bekräftar mig, det är vad som räddar mig. Gång på gång.

Men det förstör. Kan ju inte tänka på något annat. Vill ju inte umgås med någon annan om jag istället kan vara med honom. Är jag så liten?

Nej det är inte det. Jag är fan inte liten. Men jag är ny och rädd och lite ensam precis som alla andra. Och just nu är det här mest lättillgängligt.

Och han vet det. Tyvärr vet han det precis lika mycket som jag. Kanske gör han det av samma anledning, bekräftelse. Fast kanske åt andra hållet. Liksom han är fortfarande störst, men behöver mig ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0