själslig pusselbit om jag kunde måla

hon dömer inte mig, för hon kan livet
hon kan hur det är, och om jag bara förklarar, så förstår hon

-

jag brukade vara så osäker, men jag ser ju nu varför
det ouppnåeliga idealet
kanske ska jag bara landa i den jag är?
det är hårt, att ett helt långt liv pressa sig ur,
pressa sig ifrån sitt jag och in i ett annat
att hela tiden jobba mot
det gör liksom ont
kronisk smärta
bra smärta?

-

men jag har blivit så bekväm
för bekväm?
eller är jag hård nu kanske
någon gång är det väl ok att bara vara?
att känna att man INTE behöver fixa något i sig själv

-

i alla fall.
hon sa att hon lärt sig sluta jämföra sig med folk
och jag tänkte japp, därför är det.
därför
hon har landat
och jag tror det är mitt eviga mål
kan hon
kan jag
det är klart.


hur gör man?

Och det är som om jag landat i något slags samförstånd. Han ville aldrig såra mig. Det var precis det som var grejen och inte tvärt om. Han sa aldrig nej, men det är ju inte heller jag så bra på. Men han försökte visa det. Han försökte få mig att själv inse. Och visst hade det gått fortare om han bara berättat direkt. Men människor är inte så enkla. Inte så starka. Jag hade inte vågat, om jag var honom. Jag hade inte vågat säga efter allt som hänt att nej du jag borde inte göra det här, vi borde inte göra såhär, du borde inte känna såhär. Jag hade inte kunnat rädda någon. Sanningen är att det inte går att bli räddad i det läget. Jag var redan kär. Och då finns det inte så mycket att göra egentligen.

Jag tycker fortfarande om honom. Det går inte att säga annat. Om jag träffade honom skulle jag krama om och fråga hur det är. Skippa hjärtesorgen. För den finns knappt kvar faktiskt. Jag gjorde allt för at försöka förstå, och jag förstod tillslut.

Jag förstod för nu har jag kanske hans sits. Jag är lite rädd för det. Jag är rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska klara av att såra någon genom att vara den som inte tycker om tillbaka. Helst vill jag inte såra alls, men jag tror inte att det går faktiskt. Man kan inte gå genom hela livet utan att ha sårat en endaste människa. Ibland blir någon sårad och förstörd och krossad, utan att det ens var meningen. Ibland krossas ett hjärta när meningen var att lappa ihop det.


tio dagar

Jag har alltid älskat att möblera om. Flytta byrån, flytta soffan. Köpa nya kuddfodral, gå på loppis. Göra om göra nytt. I rummet jag hade tills jag var 10 hade sängen stått på exakt alla möjliga ställen på mina 22 kvadratmeter. Jag och min bror bytte rum varannan månad och när vi skulle flytta in till stan var det jag som var mest exalterad. Tänk att få möblera i ett helt nytt rum. Göra om, göra nytt.

Längtan efter att flytta hemifrån kom när jag var 16. Jag mådde illa. Kände mig instängd. Hade redan möblerat om så mycket det var möjligt i mitt nu sex år gamla rum och jag fick inte luft. Jag ville klara mig själv, vara ensam och ifred.

Nu är jag nitton och om två veckor flyttar jag hemifrån. Och jag önskar att jag kunde säga att jag längtar. Jag önskar jag kunde säga att NU, nu händer det äntligen.

Istället är jag skiträdd.
Vaknar om mornarna och kan inte resa mig. Kroppen väger typ 10000000 ton och jag är inte längre sugen på frukost. Jag ligger där och ser allt som är hemma. Jag kan blunda och berätta för dig exakt hur det ser ut. Tavlorna på väggen, böckerna på nattduksbordet. Jag ska lämna det. Jag ligger där och förstår inte hur jag ska kunna lämna det.


slut

Han fanns ju nästan överallt. I den där boken han gav mig som legat gömd i lådan under sängen för att inte göra ont. Där fanns han. Citatet från vår första smskonversation avskrivet med kulspetspenna under larmknappen på handikapptoaletten på min gymnasieskola. Där fanns han. De kvarglömda glitterkornen i byxdressen jag bar den där kvällen. Där fanns han. Glassen han åt bredvid mig och min twister. I glassfrysen på varje jävla seven eleven, där fanns han. Staden en timme bort med tåg. I hela jävla staden fanns han. Jag undrar när han tog slut för det tog han tillslut.
 

en del i något

det bränner bakom ögonlocken. bara väldigt lite, men det märks. det är som om tårarna säger att hejhej vi är här men vi kan vänta om du vill. vi litar på dig ikväll.

jag sitter utanför den där krogen vi alltid brukade gå till. krogen där det alltid var 25an i baren mellan tolv och ett. krogen där vi smet in på falskleg och älskade livet. där jag hånglade med någon för första gången och där jag sa nej nu räcker det den där sista gången. jag började hata det ganska snart. Jag började hata vad allt gick ut på. Hur alla var så uppenbara. Jag såg på dom och insåg hur de kanske sett på mig. Jag såg på dom och jag såg mig själv. Blind. Blind för vad han ville.

-

Han flåsar mig i nacken. I örat. Hänger i min arm. Upprepar samma ord gång på gång ”jag förstår inte hur du kan vara estet”. Det är som om jag är exotisk för honom. Och det känns bra. Eller det kändes bra. Tills han ville ta med mig till kontoret. Det är balnatt och jag åker hem tidigt. Aldrig mer.

-

Marken är kall under mig. Gråsten och sen vatten. Djupt ner. Hur djupt? Mina ben hänger över kanten. Jag ser kryssningsfartygen ute på sundet. Lyxbåtarna i hamnen. Människorna på parkeringen. Det var inte kallt då, när vi var här.

-

”jag är rädd för stora saker. havet, stora båtar”

jag minns hur de där orden fastnade i mig. som om han berättat sin innersta hemlighet. Så var det väl inte, men det kändes så fint. just där och just då kändes allt så jävla perfekt. vi var något. Knä mot knä i skräddarställning mitt emot havet. att han inte bara kysste mig. det var ju alltid på hans villkor. han kunde visat mig att det var okej. Men han gjorde aldrig det. inte ens när allt var perfekt. sen var det aldrig mer perfekt. sen var vi aldrig mer något. borta som om inget hade hänt. kallt som fan.

-

jag reser mig upp. går höger bort mot bron. den där det sitter hänglås på. där människor gjort som i frankrike. kanske i desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som inte händer. över bron. fram till utkiksplatsen med alla flaggor. Där stod vi då. oktober? september? jag minns inte men det var första gången vi var ensamma och han var redan kär i mig men jag blev aldrig kär i honom. Allt det där var över sen. Och i april, där stod jag igen. Med en annan. Jag var redan kär då men han blev aldrig kär i mig. minns hur jag tänkte att this bridge are for kissing but we’re not one of them yet. men vi blev aldrig en av dom. det gjorde så jävla ont allt ihop. en desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som aldrig händer.


utkast från sjunde juni

Är alla såhär?
Hela min person är liksom fylld till bredden på höjden på djupet i kubik ja allt. fylld av så mycket önskan så mycket vilja och så mycket snälla snälla snälla kan det inte snart vara min tur. kan det inte snart vara min tur att ha tur. att bara falla helt jävla handlöst men inte ensam den här gången tack för det gör så jävla ont. kan vi inte få vara två. jag vet ju att det finns någon. nu i alla fall. men jag är så himla rädd för att sluta tro det. jag vet inte hur länge till jag orkar hoppas. jag vet inte hur länge till jag kan gå här mitt på blanka dagen och längta efter inget mer än en kärlek som inte är så jävla ensam. Det är som om jag inte fått vatten på hundra år. Det känns typ livsviktigt men jag vet väl också att det inte är det. Snart tror jag att jag blir för desperat. Och då kanske det inte ens är möjligt längre. Men vad ska jag göra då? Det spårar liksom ur snart. För det är väl vad som händer? Det känns så i alla fall? Det måste väl vara det som händer när jag liksom fastnar helt i någon som jag inte ens träffat. När jag liksom bryr mig alldeles för mycket om hans snapchats och vem som kommenterar hans bilder. När det liksom känns lite väl mycket i mig när han smsar. Det är lite farligt tror jag. Farligt för att jag vet att det inte kommer sluta bra. Jag kommer att bli sårad och ledsen och krossad igen jag vet ju det. 
 
och jag postar det här nu för det gick typ över. en månad senare och det gick över tillslut men ersattes med någon typ av tom likgiltighet och jag vet inte vad som är värst. jag vill känna starkt, hårt , mycket. och det här är inget alls. varken himmel eller helvete, varken fågel eller fisk. låt mig landa snart tack, i vad som helst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

ja fan ta honom det var han som gjorde fel. hur kunde han typ. fast jag vet nog exakt hur han kunde. jag tror det var lätt. han känner inte ens mig. och nu för tiden vill jag drömma att jag vinner mot honom inte längre att jag vinner honom. nu för tiden är det mest en skamfläck allt ihop. skiter i det ja jag skiter i det. 
 
tänker ofta att om jag trodde på gud så skulle jag tro att han mest var ett tillfälligt bevis sänt från ovan på att jag kan det där med att bli kär i folk. trodde att jag saknade den förmågan efter det som hände i julas. men det var ju fel och allt var ju fel och jag hade fel. 
 
K var rätt. Men ändå blev det inte rätt. Livet är väl mer komplext än så.

nattligt guld

frågar mig själv var plötsligt all denna kärlek kommer ifrån och just precis som det svaret jag får - den kommer där inifrån

010614

..Här finns ju ställen att gå till och människor att hänga med och saker att se och jag borde inte klaga. Men ingen förstår mig. Ingen jävel förstår mig. Hur jag hellre pratar om viktiga saker än om vem som hade snyggast balklänning. Hellre om livet än om någon annans kompis pojkvän. Hellre om jobbet än om vem som är sur på vem, någons nya naglar eller bästa sättet att bli snygg bli smal bli fin, och faktiskt hellre om dålig musik än om ingen musik alls. Jag gör snart vad som helst och jag orkar inte det. Jag orkar inte känna mig så hopplös. Som om det inte var mer än såhär, det där livet alla snackar om. Jag vägrar tro det. Jag vägrar tro att livet inte är mer än en pojkvän man halvgillar och gelénaglar och vikthets och statuskrig. Jag facking vägrar att tro att det inte finns mer än så. För jag vill ha kärlek på riktigt och inte bara för att. Jag är klar med det nu. Jag vill har kärlek som är kärlek och vänskap som är trygghet. Inga jävla spel. Jag vill ha riktiga samtal som rör vid något mer än bara den yttersta ytan. Jag vill prata om sånt som gör ont och sånt som gör gott och jag bara villvillvill så himla mycket av det och jag ORKAR INTE MED DENNA FÖRBANNADE EGOVÄRLD TA MIG HÄR IFRÅN

det som egentligen betyder något betyder allt

Efter vad som känns som ett decenium sorg sitter jag på bussen och känner helt plötsligt det där andra igen. Det där som var så länge sedan nu. En försommarkvälls slut med bara fötter mot både asfalt och gräs och jag känner helt plötsligt kärlek till mig själv. Med mjuka toner i öronen och under himlen som aldrig mörknar och jag tänker att det ska inte mitt hjärta heller göra igen eller åtminstone ska jag ta bättre hand om det för det vet jag att jag kan nu. Jag vet för jag lär mig om vem jag är och vad jag behöver och jag ska ge det till mig själv. Till varje jävla pris.

letar ihjäl

Det är som att man letar efter felet. Som att det finns bara ett. Ett facit svart på vitt. Man letar ihjäl sig efter vad som blev fel. När det blev fel. Misstaget, var är det någonstans? Och man kan inte prata med honom för det gör för ont så man letar i sig själv. Enbart sig själv. För man har ingen annan stans att leta. Gräver djupt. Abgrundsdjupt och man gråter för det tar aldrig slut. Felen man hittar när man bara har ett ställe att leta på blir många. Så blir det ett jävla hål rakt in. Rakt ner. Så försöker man fylla det hålet med annat men med vad? Vad fan ska man fylla det med annat än sig själv? Och vem man är vet man inte längre för det tappade man någonstans på vägen mitt i allt grävande, och det blir liksom för smärtsamt att gå samma väg tillbaka så man stannar. 

Och jag räknar stjärnorna i taket genom gråten som aldrig aldrig tar slut nu är de 29 stycken och det enda som inte är mörkt snälla ta slut

Jag skulle kunna säga att det skedde över en natt
Jag blev kär
Han blev inte kär
Jag insåg
Han insåg
Jag vet inte hur man beskriver riktigt men jag tror det gick ganska fort och jag vet att det gjorde ont. Avgrundsdjup gråt och ett skrynkligt hjärta. I samma sekund som jag insåg min kärlek insåg jag att han aldrig hade någon för mig

Han hade för en annan
Hela jävla tiden
(Fast det inte var så lång tid)
Han hade någon annan någon annan stans hela jävla tiden men han tittade på mig sådär ändå
Han sov med mig sådär ändå
Kramades hårt såg in djupt i ögonen. Ändå ändå ändå.
Varför gjorde han så? 
Som om han med hela sin kropp säger något, som han själv aldrig uttalar
Det går inte att stå till svars för
Det har ju liksom aldrig hänt
Går att förneka
Det blir jag som är dum
Jag har tolkat fel
Men jag hoppas
Om jag pratar med honom
Att han innerst inne ändå känner att det blev fel. Att han innerst inne inser att så ska man inte göra. Vad hans förståelse skulle ge mig är svårt att inse
Fast jag vill ju ha allt av honom
Det är det som är kärlek just nu i mig


snälla

När du ligger med huvudet i mitt knä på McDonalds mitt i natten tittar upp på mig och ler kan jag inte titta länge tillbaka. jag frågar vad. du säger får man inte le? jag säger jo. men jag vill säga att snälla du får i alla fall inte le så mycket att mitt hjärta krampar av att inte få kyssa dig. Du får inte vara så mjuk att min mage blir is när jag sen måste klippa av. tänka bort och titta bort för att det inte går jag inte får.
 
Och jag vill säga att hallå jag håller på att bli kär i dig här och om det är en dålig idé att jag blir det kan du väl säga till typ nu. Så att jag hinner avblåsa ännu mera känslostorm.
 
För jag går sönder när du kramar mig bakifrån hårt hårt som om jag vore ditt täcke de nätter du är ensam för jag inser att jag kanske aldrig blir mer än så i ditt hjärta och det skadar mig så jävla hårt.
 
För du man får inte göra så. Man får inte se djupt in i ögonen på det där sättet man får inte stryka bort hår från ansikten mitt i natten på McDonalds, man får inte klappa mjukt över ryggen man får inte le så där stort man får inte fråga vad jag tänker på stup i kvarten och man får inte lukta sådär gott och man får inte vara sådär fin om man inte vet vad som kan hända då. Om man inte fattar att då blir jag kär. Så jävlajävlajävlajävla kär i dig för jag kan inte bli annat nej vem kan det.
 
 

om det finns ett sen

mitt huvud i hans armar hans huvud på mitt hjärta som kittlas och sticker och värmer och brister och växer och slår så hårt just då. är inlindad i kroppsvärme och allt som känns är mjuk hud mot mjuk hud och lite skäggstubb ibland men även det är mjukt hur kan hela.han.vara.mjuk.
 
tiden måste gått fort för hela natten går förbi mint lika snabbt och vi bara ligger där och är. inte mer än två själar på 120 centimeter men mest i universum ja vi känns mest i universum det slår jag vad om. 
slår upp ögonen ser mörker och värme och inte honom alls men han är där det vet jag det känner jag hans andetag i min nacke tills det ljusnar sakta och jag drömmer plötsligt en gång och det är ända gången jag sover men det gör inget för jag vet ju att han sover inte heller nej  verkligen inte alls för vi bara är hela natten i en enda lång kram och han kramas ibland som om jag håller på att ta slut. så hårt och så länge och så mjukt ändå men det gör jag inte jag tar inte slut och inte han heller och jag vill säga det till honom men vågar inte eller tänker att jag säger det sen.
 
för det är så hisnande att tänka på men det känns ju som att det finns ett sen.
 
 

vill alltid

det här är kanske vad man skriver när man bara vill klamra sig fast vid verkligheten och stunden och dået eller nuet hur länge som helst typ och aldrig någonsin vara någon annan stans än där. I ren desperation eller i ren kärlekshandling eller jag vet liksom inte vad. I fel grammatisk form och i fel tidsordning och i fel allt men bara precis som.det.är.
 
Han strök mig över kinden med mjuka fingrar, pillade mig i håret, lät sitt pekfinger stryka över mitt vänstra ögonlock. Lämnade handen mot mina läppar, där jag andades mjukt och sen blundade hårt. ja stanna tiden tack. Ville aldrig sluta ligga där och rita cirklar i hans handflata, när hans fingrar hittar mina och håller hårt en stund. 
 
Jag vågar knappt möta hans ögon. Hans stora mörka ögon som är de finaste någonsin ungefär. Det blir för mycket då. För mycket känslostorm nej känsloorkan rent ut sagt. Ibland vågar jag ändå men bara för en stund. Måste titta bort igen. Blir så stort.
 
Han frågar ofta vad jag tänker på och jag kan sällan svara. Sist han frågade var mitt svar att jag tänkte på att han frös. Han följde mig till bussen i bara shorts och tröja och jag ville kramas för att han skulle bli varm men vågar inte säga det för det blir för stort och får liksom inte plats i mitt hjärta just då nej det skulle typ svämma över seriöst av vad vet jag inte men mina ben skulle inte palla i alla fall. 
 
Minns när vi ska sova och han frågar vad tänker du på, och just just då tänker jag på att jag kanske kanske är kär men det kan jag ju inte säga så jag bara ler istället och tittar bort och ner och gömmer mig och märker att jag rodnar och tur att det fortfarande är mörkt trots att klockan snart är morgon igen. Han säger ska vi släcka och det gör vi.
 
Jag har inte sovit alls och när klockan ringer är jag dödens trött. Vill aldrig gå vill aldrig resa mig från golvet i hans rum på madrassen där jag ligger i hans t-shirt och gamla fotbollsshorts. Han vill få mig att somna om och stanna kvar och lägger sin hand över mitt ansikte och det är så skönt som trygghet och han är så jävla fin och sen är vi tillbaka från där jag började skriva och han klappar mig mjukt på kinden och säger sov nu somna om.

RSS 2.0