hemma är här för en stund

jag saknar hemma ibland men jag vill inte vara någon annan stans alls än här just nu
när jag och F går från yogan i regnet kan ingen av oss sluta kärleksförklara allt
den här platsen, de här människorna, den här skolan
allt allt allt,
allt.
och vi kommer under fund med att den där känslan av att längta bort inte existerar här
det är som om den här byn är fri
älskad av så många för evigt, gjorde den fri från längtan till något annat
 
och när jag går förbi "är du lycklig?" klottrat på gult tegel vid backen med alla tallar
är 
jag 
det
 

vi?

och jag såg honom rakt i ögonen och sa exakt precis det jag hade inom mig och det kändes i hela kroppen.
först i en viskning och han frågade vad sa du och då sa jag det på riktigt med magen med hjärtat
"du är så fin"

 
 
jag kan inte skriva något bra alls
jag tror mitt hjärta är för varmt
överhettat
på högvarv
tar över hjärnan
slår ut allt som inte heter hans namn

M

okej allt är facking upp och ner
han är inget alls längre,
för jag har blivit kär
blixtkär på en sekund och det går inte att hindra
 
för han är fin
fin på riktigt
jag vet inte längre för han är så jävla fin
 
man väljer inte vem man blir kär i
men om man fick välja hade jag inte tvekat en sekund

Kapitel två reflektion två

Därför att jag var så inställd på kompisgrejen. Inte att det var exakt det jag ville, jag vet inte vad jag ville. Men jag bestämde att vi skulle ha det så och så blev det så stort sen. Och jag är så himla rädd nu för att jag ska vara borta i några dagar och jag vet jag vet jag bara vet vem han kommer hänga med vem han kommer hålla på med visst vet jag det? För till och med jag tycker ju att hon är finfinfin men det blir så jobbigt om han skiter i mig för jag vet inte vad jag ska göra då vad fan ska jag göra då vem ska jag vara med kan vi inte bara vara vi fast liksom lagom mycket?

Kapitel två reflektion ett

Vad jag inte förstår är varför han har fastnat i mig och varför jag behöver honom? Bekräftelse? Det behovet är väl allra störst i sådana här situationer i och för sig, men det kan väl inte bara vara det?
Eller jo, typ.
Han räddar mig. Eller snarare, känslorna jag får när han bekräftar mig, det är vad som räddar mig. Gång på gång.

Men det förstör. Kan ju inte tänka på något annat. Vill ju inte umgås med någon annan om jag istället kan vara med honom. Är jag så liten?

Nej det är inte det. Jag är fan inte liten. Men jag är ny och rädd och lite ensam precis som alla andra. Och just nu är det här mest lättillgängligt.

Och han vet det. Tyvärr vet han det precis lika mycket som jag. Kanske gör han det av samma anledning, bekräftelse. Fast kanske åt andra hållet. Liksom han är fortfarande störst, men behöver mig ändå.


själslig pusselbit om jag kunde måla

hon dömer inte mig, för hon kan livet
hon kan hur det är, och om jag bara förklarar, så förstår hon

-

jag brukade vara så osäker, men jag ser ju nu varför
det ouppnåeliga idealet
kanske ska jag bara landa i den jag är?
det är hårt, att ett helt långt liv pressa sig ur,
pressa sig ifrån sitt jag och in i ett annat
att hela tiden jobba mot
det gör liksom ont
kronisk smärta
bra smärta?

-

men jag har blivit så bekväm
för bekväm?
eller är jag hård nu kanske
någon gång är det väl ok att bara vara?
att känna att man INTE behöver fixa något i sig själv

-

i alla fall.
hon sa att hon lärt sig sluta jämföra sig med folk
och jag tänkte japp, därför är det.
därför
hon har landat
och jag tror det är mitt eviga mål
kan hon
kan jag
det är klart.


hur gör man?

Och det är som om jag landat i något slags samförstånd. Han ville aldrig såra mig. Det var precis det som var grejen och inte tvärt om. Han sa aldrig nej, men det är ju inte heller jag så bra på. Men han försökte visa det. Han försökte få mig att själv inse. Och visst hade det gått fortare om han bara berättat direkt. Men människor är inte så enkla. Inte så starka. Jag hade inte vågat, om jag var honom. Jag hade inte vågat säga efter allt som hänt att nej du jag borde inte göra det här, vi borde inte göra såhär, du borde inte känna såhär. Jag hade inte kunnat rädda någon. Sanningen är att det inte går att bli räddad i det läget. Jag var redan kär. Och då finns det inte så mycket att göra egentligen.

Jag tycker fortfarande om honom. Det går inte att säga annat. Om jag träffade honom skulle jag krama om och fråga hur det är. Skippa hjärtesorgen. För den finns knappt kvar faktiskt. Jag gjorde allt för at försöka förstå, och jag förstod tillslut.

Jag förstod för nu har jag kanske hans sits. Jag är lite rädd för det. Jag är rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska klara av att såra någon genom att vara den som inte tycker om tillbaka. Helst vill jag inte såra alls, men jag tror inte att det går faktiskt. Man kan inte gå genom hela livet utan att ha sårat en endaste människa. Ibland blir någon sårad och förstörd och krossad, utan att det ens var meningen. Ibland krossas ett hjärta när meningen var att lappa ihop det.


tio dagar

Jag har alltid älskat att möblera om. Flytta byrån, flytta soffan. Köpa nya kuddfodral, gå på loppis. Göra om göra nytt. I rummet jag hade tills jag var 10 hade sängen stått på exakt alla möjliga ställen på mina 22 kvadratmeter. Jag och min bror bytte rum varannan månad och när vi skulle flytta in till stan var det jag som var mest exalterad. Tänk att få möblera i ett helt nytt rum. Göra om, göra nytt.

Längtan efter att flytta hemifrån kom när jag var 16. Jag mådde illa. Kände mig instängd. Hade redan möblerat om så mycket det var möjligt i mitt nu sex år gamla rum och jag fick inte luft. Jag ville klara mig själv, vara ensam och ifred.

Nu är jag nitton och om två veckor flyttar jag hemifrån. Och jag önskar att jag kunde säga att jag längtar. Jag önskar jag kunde säga att NU, nu händer det äntligen.

Istället är jag skiträdd.
Vaknar om mornarna och kan inte resa mig. Kroppen väger typ 10000000 ton och jag är inte längre sugen på frukost. Jag ligger där och ser allt som är hemma. Jag kan blunda och berätta för dig exakt hur det ser ut. Tavlorna på väggen, böckerna på nattduksbordet. Jag ska lämna det. Jag ligger där och förstår inte hur jag ska kunna lämna det.


slut

Han fanns ju nästan överallt. I den där boken han gav mig som legat gömd i lådan under sängen för att inte göra ont. Där fanns han. Citatet från vår första smskonversation avskrivet med kulspetspenna under larmknappen på handikapptoaletten på min gymnasieskola. Där fanns han. De kvarglömda glitterkornen i byxdressen jag bar den där kvällen. Där fanns han. Glassen han åt bredvid mig och min twister. I glassfrysen på varje jävla seven eleven, där fanns han. Staden en timme bort med tåg. I hela jävla staden fanns han. Jag undrar när han tog slut för det tog han tillslut.
 

en del i något

det bränner bakom ögonlocken. bara väldigt lite, men det märks. det är som om tårarna säger att hejhej vi är här men vi kan vänta om du vill. vi litar på dig ikväll.

jag sitter utanför den där krogen vi alltid brukade gå till. krogen där det alltid var 25an i baren mellan tolv och ett. krogen där vi smet in på falskleg och älskade livet. där jag hånglade med någon för första gången och där jag sa nej nu räcker det den där sista gången. jag började hata det ganska snart. Jag började hata vad allt gick ut på. Hur alla var så uppenbara. Jag såg på dom och insåg hur de kanske sett på mig. Jag såg på dom och jag såg mig själv. Blind. Blind för vad han ville.

-

Han flåsar mig i nacken. I örat. Hänger i min arm. Upprepar samma ord gång på gång ”jag förstår inte hur du kan vara estet”. Det är som om jag är exotisk för honom. Och det känns bra. Eller det kändes bra. Tills han ville ta med mig till kontoret. Det är balnatt och jag åker hem tidigt. Aldrig mer.

-

Marken är kall under mig. Gråsten och sen vatten. Djupt ner. Hur djupt? Mina ben hänger över kanten. Jag ser kryssningsfartygen ute på sundet. Lyxbåtarna i hamnen. Människorna på parkeringen. Det var inte kallt då, när vi var här.

-

”jag är rädd för stora saker. havet, stora båtar”

jag minns hur de där orden fastnade i mig. som om han berättat sin innersta hemlighet. Så var det väl inte, men det kändes så fint. just där och just då kändes allt så jävla perfekt. vi var något. Knä mot knä i skräddarställning mitt emot havet. att han inte bara kysste mig. det var ju alltid på hans villkor. han kunde visat mig att det var okej. Men han gjorde aldrig det. inte ens när allt var perfekt. sen var det aldrig mer perfekt. sen var vi aldrig mer något. borta som om inget hade hänt. kallt som fan.

-

jag reser mig upp. går höger bort mot bron. den där det sitter hänglås på. där människor gjort som i frankrike. kanske i desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som inte händer. över bron. fram till utkiksplatsen med alla flaggor. Där stod vi då. oktober? september? jag minns inte men det var första gången vi var ensamma och han var redan kär i mig men jag blev aldrig kär i honom. Allt det där var över sen. Och i april, där stod jag igen. Med en annan. Jag var redan kär då men han blev aldrig kär i mig. minns hur jag tänkte att this bridge are for kissing but we’re not one of them yet. men vi blev aldrig en av dom. det gjorde så jävla ont allt ihop. en desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som aldrig händer.


utkast från sjunde juni

Är alla såhär?
Hela min person är liksom fylld till bredden på höjden på djupet i kubik ja allt. fylld av så mycket önskan så mycket vilja och så mycket snälla snälla snälla kan det inte snart vara min tur. kan det inte snart vara min tur att ha tur. att bara falla helt jävla handlöst men inte ensam den här gången tack för det gör så jävla ont. kan vi inte få vara två. jag vet ju att det finns någon. nu i alla fall. men jag är så himla rädd för att sluta tro det. jag vet inte hur länge till jag orkar hoppas. jag vet inte hur länge till jag kan gå här mitt på blanka dagen och längta efter inget mer än en kärlek som inte är så jävla ensam. Det är som om jag inte fått vatten på hundra år. Det känns typ livsviktigt men jag vet väl också att det inte är det. Snart tror jag att jag blir för desperat. Och då kanske det inte ens är möjligt längre. Men vad ska jag göra då? Det spårar liksom ur snart. För det är väl vad som händer? Det känns så i alla fall? Det måste väl vara det som händer när jag liksom fastnar helt i någon som jag inte ens träffat. När jag liksom bryr mig alldeles för mycket om hans snapchats och vem som kommenterar hans bilder. När det liksom känns lite väl mycket i mig när han smsar. Det är lite farligt tror jag. Farligt för att jag vet att det inte kommer sluta bra. Jag kommer att bli sårad och ledsen och krossad igen jag vet ju det. 
 
och jag postar det här nu för det gick typ över. en månad senare och det gick över tillslut men ersattes med någon typ av tom likgiltighet och jag vet inte vad som är värst. jag vill känna starkt, hårt , mycket. och det här är inget alls. varken himmel eller helvete, varken fågel eller fisk. låt mig landa snart tack, i vad som helst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

ja fan ta honom det var han som gjorde fel. hur kunde han typ. fast jag vet nog exakt hur han kunde. jag tror det var lätt. han känner inte ens mig. och nu för tiden vill jag drömma att jag vinner mot honom inte längre att jag vinner honom. nu för tiden är det mest en skamfläck allt ihop. skiter i det ja jag skiter i det. 
 
tänker ofta att om jag trodde på gud så skulle jag tro att han mest var ett tillfälligt bevis sänt från ovan på att jag kan det där med att bli kär i folk. trodde att jag saknade den förmågan efter det som hände i julas. men det var ju fel och allt var ju fel och jag hade fel. 
 
K var rätt. Men ändå blev det inte rätt. Livet är väl mer komplext än så.

nattligt guld

frågar mig själv var plötsligt all denna kärlek kommer ifrån och just precis som det svaret jag får - den kommer där inifrån

010614

..Här finns ju ställen att gå till och människor att hänga med och saker att se och jag borde inte klaga. Men ingen förstår mig. Ingen jävel förstår mig. Hur jag hellre pratar om viktiga saker än om vem som hade snyggast balklänning. Hellre om livet än om någon annans kompis pojkvän. Hellre om jobbet än om vem som är sur på vem, någons nya naglar eller bästa sättet att bli snygg bli smal bli fin, och faktiskt hellre om dålig musik än om ingen musik alls. Jag gör snart vad som helst och jag orkar inte det. Jag orkar inte känna mig så hopplös. Som om det inte var mer än såhär, det där livet alla snackar om. Jag vägrar tro det. Jag vägrar tro att livet inte är mer än en pojkvän man halvgillar och gelénaglar och vikthets och statuskrig. Jag facking vägrar att tro att det inte finns mer än så. För jag vill ha kärlek på riktigt och inte bara för att. Jag är klar med det nu. Jag vill har kärlek som är kärlek och vänskap som är trygghet. Inga jävla spel. Jag vill ha riktiga samtal som rör vid något mer än bara den yttersta ytan. Jag vill prata om sånt som gör ont och sånt som gör gott och jag bara villvillvill så himla mycket av det och jag ORKAR INTE MED DENNA FÖRBANNADE EGOVÄRLD TA MIG HÄR IFRÅN

RSS 2.0