Behöver dig så mycket

Jag har kalla sträck på kinderna
Han åkte precis och han sa att han älskar mig men jag har kalla sträck på kinderna
Han åkte ju precis


så här

”det handlar liksom om mer än att vara kär. mer än att tycka om.
förstår du vad jag menar?”

-

”och du vet, som jag har berättat, att det finns en liten röst inom mig som hela tiden ifrågasätter när jag vill säga att jag tycker om dig, eller inte nu längre men, den rösten försöker stoppa mig nu, när jag vill säga att

jag nog älskar dig lite

och så får det inte vara

för jag gör det

jag älskar dig”

 


Du

jag tror jag älskar dig men jag vet nästan inte men det känns så mycket bara

22.22

jag kan inte skriva om det här
det är något helt nytt
jag vet inte hur man gör
jag känner mig så ensam ibland och jag blir rädd för mig själv när känslorna sviktar
är inkonsekventa och oberäkneliga
det är skitjobbigt
och det går inte går inte går inte in när han säger att han klarar det
när han säger att han klarar att jag är ledsen
att jag berättar att jag tvivlar
hur kan en människa orka det
han säger jag är kär i dig jag måste det
men jag har inte samvete 
han kommer bli trött
han kommer bli ledsen
jag är rädd för det
hela tiden

nu händer du

 
 
ensamhet
vad är det
 
det är ju jag
jag var så bra på det
lyckliga stunder på helt egna ben
 
vad händer nu
nu händer du
 
får jag ha kvar 
min ensamhet
 

Närmre

Hur han höll om mig hårt sa jag finns här
Hur han höll om mig hårt och inget ändå kändes bra
Visste inte var visste inte hur jag ville vara jag ville inte vara alls
Känner mig som en påse sa jag han sa världens finaste påse
torkade tårar klappade mjukt sa jag har hallonsorbet i frysen.
Sen fick mig att skratta och jag är så jävla kär där då just nu.


blå

och hans ögon
 
 
jag kan drunkna
jag vill drunkna
för då
vore det det enda
jag någonsin mer behövde göra

lova det

Inget är alltid allt
inget är någonsin fulländat
eller perfekt
men man kan leva bra ändå
jag lovar

ingens fel

"jättebra"
och med det svaret på frågan hur jag mår,
är jag längre ifrån honom än någonsin
längre ifrån honom än redan innan vi kände varandra
 
för tre minuter senare när han bekymmerslöst somnat och Fix you går ur högtalarna han glömt stänga av,
gråter jag tyst 
känner saltvattenspölar i mungiporna
 
det är tårar utan källa
sorg utan anledning
luftburen ondska som rör mig helt stilla
 
ett avstånd är skapat

hemma är här för en stund

jag saknar hemma ibland men jag vill inte vara någon annan stans alls än här just nu
när jag och F går från yogan i regnet kan ingen av oss sluta kärleksförklara allt
den här platsen, de här människorna, den här skolan
allt allt allt,
allt.
och vi kommer under fund med att den där känslan av att längta bort inte existerar här
det är som om den här byn är fri
älskad av så många för evigt, gjorde den fri från längtan till något annat
 
och när jag går förbi "är du lycklig?" klottrat på gult tegel vid backen med alla tallar
är 
jag 
det
 

vi?

och jag såg honom rakt i ögonen och sa exakt precis det jag hade inom mig och det kändes i hela kroppen.
först i en viskning och han frågade vad sa du och då sa jag det på riktigt med magen med hjärtat
"du är så fin"

 
 
jag kan inte skriva något bra alls
jag tror mitt hjärta är för varmt
överhettat
på högvarv
tar över hjärnan
slår ut allt som inte heter hans namn

M

okej allt är facking upp och ner
han är inget alls längre,
för jag har blivit kär
blixtkär på en sekund och det går inte att hindra
 
för han är fin
fin på riktigt
jag vet inte längre för han är så jävla fin
 
man väljer inte vem man blir kär i
men om man fick välja hade jag inte tvekat en sekund

Kapitel två reflektion två

Därför att jag var så inställd på kompisgrejen. Inte att det var exakt det jag ville, jag vet inte vad jag ville. Men jag bestämde att vi skulle ha det så och så blev det så stort sen. Och jag är så himla rädd nu för att jag ska vara borta i några dagar och jag vet jag vet jag bara vet vem han kommer hänga med vem han kommer hålla på med visst vet jag det? För till och med jag tycker ju att hon är finfinfin men det blir så jobbigt om han skiter i mig för jag vet inte vad jag ska göra då vad fan ska jag göra då vem ska jag vara med kan vi inte bara vara vi fast liksom lagom mycket?

Kapitel två reflektion ett

Vad jag inte förstår är varför han har fastnat i mig och varför jag behöver honom? Bekräftelse? Det behovet är väl allra störst i sådana här situationer i och för sig, men det kan väl inte bara vara det?
Eller jo, typ.
Han räddar mig. Eller snarare, känslorna jag får när han bekräftar mig, det är vad som räddar mig. Gång på gång.

Men det förstör. Kan ju inte tänka på något annat. Vill ju inte umgås med någon annan om jag istället kan vara med honom. Är jag så liten?

Nej det är inte det. Jag är fan inte liten. Men jag är ny och rädd och lite ensam precis som alla andra. Och just nu är det här mest lättillgängligt.

Och han vet det. Tyvärr vet han det precis lika mycket som jag. Kanske gör han det av samma anledning, bekräftelse. Fast kanske åt andra hållet. Liksom han är fortfarande störst, men behöver mig ändå.


RSS 2.0