vill alltid

det här är kanske vad man skriver när man bara vill klamra sig fast vid verkligheten och stunden och dået eller nuet hur länge som helst typ och aldrig någonsin vara någon annan stans än där. I ren desperation eller i ren kärlekshandling eller jag vet liksom inte vad. I fel grammatisk form och i fel tidsordning och i fel allt men bara precis som.det.är.
 
Han strök mig över kinden med mjuka fingrar, pillade mig i håret, lät sitt pekfinger stryka över mitt vänstra ögonlock. Lämnade handen mot mina läppar, där jag andades mjukt och sen blundade hårt. ja stanna tiden tack. Ville aldrig sluta ligga där och rita cirklar i hans handflata, när hans fingrar hittar mina och håller hårt en stund. 
 
Jag vågar knappt möta hans ögon. Hans stora mörka ögon som är de finaste någonsin ungefär. Det blir för mycket då. För mycket känslostorm nej känsloorkan rent ut sagt. Ibland vågar jag ändå men bara för en stund. Måste titta bort igen. Blir så stort.
 
Han frågar ofta vad jag tänker på och jag kan sällan svara. Sist han frågade var mitt svar att jag tänkte på att han frös. Han följde mig till bussen i bara shorts och tröja och jag ville kramas för att han skulle bli varm men vågar inte säga det för det blir för stort och får liksom inte plats i mitt hjärta just då nej det skulle typ svämma över seriöst av vad vet jag inte men mina ben skulle inte palla i alla fall. 
 
Minns när vi ska sova och han frågar vad tänker du på, och just just då tänker jag på att jag kanske kanske är kär men det kan jag ju inte säga så jag bara ler istället och tittar bort och ner och gömmer mig och märker att jag rodnar och tur att det fortfarande är mörkt trots att klockan snart är morgon igen. Han säger ska vi släcka och det gör vi.
 
Jag har inte sovit alls och när klockan ringer är jag dödens trött. Vill aldrig gå vill aldrig resa mig från golvet i hans rum på madrassen där jag ligger i hans t-shirt och gamla fotbollsshorts. Han vill få mig att somna om och stanna kvar och lägger sin hand över mitt ansikte och det är så skönt som trygghet och han är så jävla fin och sen är vi tillbaka från där jag började skriva och han klappar mig mjukt på kinden och säger sov nu somna om.

280314

hej någonting för fint för att skrivas ner har hänt och jag kan inte beskriva tror jag nej inte alls men den känns ungefär som om någon virat en stor fleecefilt runt mitt hjärta men inte för hårt för det har plats att slå ändå utan så där precis lagom mjukt så att allt bara känns lyckalyckalycka kan vi hänga snart igen

140214

Det är dagen då det ska hända
det är nu jag ska få förstå att det verkligen hänt
vi äter frukost
jag mitt emot mamma
hon läser serierna
koncentrerar sig på sin skål med fil
och på serierna
hon läser aldrig serierna.
 
Jag plockar undan på diskbänken
solen har letat sig in genom det lilla fönstret bakom spisen
kastar spridda strimmor ljus bland smulorna på bänken
de syns mer då
jag föser ihop dom med båda händerna
ner i vasken
men solen är kvar en stund till
 
i bilen
mamma sjunger upp
distraherar
jag försöker slappna av
tänker att
mina käkar kommer få jobba sen
 
på ett fik en timme innan
har nästan druckit upp min varma choklad
bad om ljus så att jag inte får ont i magen
det har jag redan
då känner jag något
som sinnesro
som om han rört min själ
fast han inte finns mer
stillat och lugnat
och en sista gång sagt att "ta det med ro"
 
Vi sjunger för honom
för livet
som tog slut
Då 
i kyrkan
Så kommer solen
Värmer de som behöver den bäst just där
Torkar deras tårar för en stund
Tröstar in i det allra allra sista.
 
 
 

"my memory loves you; it asks about you all the time"

plötsligt bara står han där mitt bland allt folk
pratar göteborgska i mitt öra
att mitt namn är fint
ny stad
nya människor
jag vill ha honom mer än allt
 
vi kysser varandra lite
han smakar salt
han snurrar mig en gång
två gånger
snart går vi arm i arm
stannar i en trappa
sitter ner en stund
kysser varandra igen och igen
hans händer är varmast 
jag kan inte frysa nu
 
vi pratar om vackra städer
gissar ålder
påminner om namn
sen i en taxi
ett nytt nummer 
och en sista kyss
som smakar salt
 
 

utkast från december

Det kanske är värt det,
Att vara med en person som ser på en på det där sättet
Som om man var den enda i hela världen 
Som kramar en på det där sättet
Som om man höll på att ta slut liksom 
Är det inte det?
Eller ska man sluta nu
Sluta för att skydda
Honom
Mig
För att spara
Mig
Bespara det jag ger
Eller ska jag ge det till honom?
Trots att jag är så osäker
Trots att jag inte känner än,
Det han känner 
Jag är väldigt vilse
Ibland tänker jag att det vore trevligt om jag blev påkörd bara sådär
Försvann
Som i Redo att dö
För att känna att jag lever
Jag känner mig så kal
Tom
Fast samtidigt proppfull
Det stockar sig liksom 
Som om det var för trångt i en helt tom buss
Liksom fel


jag fick hångla igår

 
 

stockholm

jag vill stanna här för alltid
vi kastar oss in genom dörrarna, hinner precis. 
dimper ner på ett säte och skrattar.
S öppnar sin haribopåse, jag har kvar min apelsinmer i fickan.
"Det är grisfett det där ju" säger jag. Flinar elakt, för jag vet att han vet och jag vet att han bryr sig.
Istället för att svara räcker han fram påsen liksom för att betona att skitssamma, DET ÄR JU GOTT.
Jag tar en och skrattar för högt.
"vart ska vi åka nu?"
"överallt"
Vi skrattar igen. 
Killen i sätet bredvid sitter med handen i en 7elevenpåse och stoppar frenetiskt in lantchips i munnen. Han ser superkoncentrerad ut men tappar tillslut ett chips på golvet. Vi som båda har iaktagit honom tittar på varandra och  sen på chipset. Det ser så ensamt ut.
"tresekundersreglen haha" S plockar upp det skrovliga chipset. 
"vad ska du göra sen?" säger han
"Alltså ikväll? Eller sen, SEN?"
"SEN."
Han bryter chipset på mitten.
Jag andas ut. Det är inte som en suck, det är mer ett slags ställningstagande.
"Det har jag aldrig vetat, det vet du ju."
"Jo men, om du kunde göra precis VAD SOM HELST"
Jag stirrar på hans händer. Han har delat chipset i pyttesmå bitar, nu ser det bara ut som smulor.
"Men man får inte göra precis vad som helst"
Han borstar ner smulorna på marken. Slussen flyger förbi.
Jag tänker på A som vi träffade tidigare under kvällen.
"Jag ska bli regissör" Helt stensäker hade han varit.
Till New York, skulle han. Jag sa att det verkade så skönt, så skönt att bara veta. 
Han tyckte att det verkade skönt att inte veta. "Man blir så bunden till sitt val på något sätt" hade han sagt.
Jag skulle sagt att "men trots att man är bunden, så kan man ju ändra sig när man vill, det är värre när man varken har något att välja från början eller ändra sig till"
Man jag sa inte det. Jag höll kanske med istället tror jag. Eller så skrattade jag och åt upp sista biten snickerskaka. Ja, så var det nog.
 
-
Klockan är 02.14
"Banan är bästa bakismedicinen"
A reser sig ur den kritvita fluffsoffan och smyger ut genom dörren. De har såna där dubbeldörrar. Vita med krusiduller och guldiga handtag. Han stänger den försiktigt bakom sig.
Jag har aldrig varit i en så här fin lägenhet förut. Vi ligger på golvet på en persisk matta och dricker vin. Jag stirrar upp i taket. Det tar aldrig slut känns det som.
"Om taket vore blått vore det himlen och vi jordens innersta kärna"
S skrattar högt och jag med. 
"Fan vad fint"
"Jag vet"
"Men fan vad varmt"
A kommer tillbaka med tre bananer, håller upp dem högt så att de nästan nuddar himlen (om taket vore blått). Han räcker en till mig och en till S. 
Otaliga sexskämt dras innan vi lyckats äta upp bananerna. Jag känner ingen skillnad men jag mådde inte dåligt innan heller.
A samlar in skalen. Går ut i rummet bredvid och kommer tillbaka en minut senare. 
"Vart slängde du skalen?" frågar S
A skrattar
"Man hallå VAR"
Han skrattar igen.
"kom"
Vi reser oss från jordens innerska kärna och går efter honom genom en till sån där vit dörr med krusiduller.
A står vid ett gigantiskt fönster, pekar ut och ler stort.
Nere på marken, det borde ju då rimligtvis vara antarktis, ligger tre bananskal med meters mellanrum.
Jag skrattar högt
Det är verkligen antarktis, det snöar massor nu.
"Varför kastade du ut dom??"
"De hör inte hemma här bland oss."
 
-
 
Klockan blir 04.12. 
"Vad ska vi göra"
"kan vi inte bara chilla"
Jag provar A's prismaglasögon. Man ser inte ett skit men det är typ meningen. Det är likadana som Lady Gaga har.
A sitter i skrivbordsstolen, snurrar ett varv.
"Alltså, vi har täcken. Ni får sova om ni vill"
S fnissar.
Jag stirrar upp i himlen.
"Fast det är ganska mysigt att hänga med er"
Jag vill inte sova. Dels för att jag har mens och vågar inte somna i en vit dyr soffa men mest för att det här är min sista kväll här och jag vill uppleva all tid som finns kvar.
"Jag vill inte somna. då förlorar man känslan och det vill inte jag. Jag vill alltid tro att vi är jordens innersta kärna"
S reser sig från soffan och går fram till A och skrivbordsstolen
"vänta får jag prova en grej"
A reser sig och S sätter sig
Han snurrar ett varv.
Sen ett till och sen ett till och ett till. Han tittar upp.
"Det ser verkligen ut som en himmel om man inte tittar så noga"
 
 
 
 

nyanser

att försöka älska
jag trodde männsikor gjorde så mest hela tiden
tänk bara hur superliten sannolikhet det är att man träffar någon som vill tycka om precis lika mycket som man själv vill tycka om,
bara helt plötsligt
hur kan det ens bara vara så undrade jag
det kan inte vara så bestämde jag och snurrade runt allt något alldeles kopiöst i hjärnan
regler och färdiga sanningar,
man kan inte ha det
det blir fel för de stämmer så olika vid olika stunder på olika människor
inget är aldrig någonsin detsamma som förra gången
han kan finns där,
tycka om så att han sprängs
och vara exakt som man ska,
men jag kanske ändå aldrig tycker om,
eller sprängs
och så kan någon annan finnas där och göra precis detsamma 
men annorlunda
och då sprängs jag kanske
bara helt plötsligt
 

you and I are more than friends. we're like a really small gang.

jag ligger där och gråter litegrann
men lakanen blir inte kalla av tårarna ikväll
det blir mjuka små fläckar som torkar snabbt
trots det försvinner inte glädjen
 
jag kan inte sova för att jag är glad
 
skrattar lite tyst för mig själv och sen lite till
i taket så det studsar liksom tillbaka
det låter mig komma under fund med det vi brukar prata om
när man skrattar för sig själv
 
vi
är vad som håller mig vaken
 
han som kan vara helt oseriös ena sekunden men fullkomligt allvarlig den senare
han säger att han gillar mig just för det
som jag gillar honom för
så vi inser att
vi är lika där
 
och så är vi vänner.
 
 
 
 
 

behöver annat nu

Jag vet min historia. Och jag vet att jag behöver lämna den bakom mig nu. Mamma sa ett citat till mig för ett tag sedan som var typ: "Jag minns hur jag brukade gå in i ett rum fullt av nya bekantskaper och undra om någon gillade mig. Nu börjar jag undra om jag gillar någon av dom." Och det är så sant. Det var så jag valde vänner. Jag valde inte ens, ja tog de som gillade mig, de som ville ha mig.


do whatever just to stay alive

jag brukade bry mig så mycket om vad andra hade att säga
jag brukade se det som små sanningar allt ihop
vad de hade att säga om mig
som om jag behövde deras ord för att ens finnas
nu slår det över
ibland för fort
och jag känner mig allt för stark när jag inte behöver någon
det är nästan som ett gift
så stark, när någon vill ha mig men jag inte vill ha tillbaka
men ibland hamnar jag någonstans emellan
ser fördelar med att både behöva och inte behöva
och det är dit jag ska
 

vill alltid tro att det var mer än så

vad är dom ingenting jämfört med mig fast allt för det vågade ändå
Och min halsduk luktar vitlök och mitt ansikte luktar vitlök
och är det allt det är allt som blev allt som finns kvar av oss för det var egentligen inget alls än en plats som gav oss något nytt och en doft av vitlök som var unken

fin

han gav mig en lakritspipa fast att han bara hade två kvar och jag.kan.inte.sluta.tänka.

Den jag är

Och det är nu. Nu som är nu. Jag sitter i fönstret vid min dator och utanför syns vilda snöflingor som inte riktigt vill falla till marken än. Flyga lite till först liksom. Och jag tänker att vi kanske är lite lika idag, jag och snöflingorna. För idag är det något som gör mig liksom glad. Något som får mig helt upp i varv, att flyga högt och inte vända om.
Imorgon åker vi alla fyra till det där som vi åkte till förra året, samma tid, samma plats. Och det är så stor skillnad nu. Läser i mina anteckningar för exakt ett år sedan hur rädd jag var och hur jag verkligen inte vill åka. Och hur bräcklig jag var precis just då. Jag skrev saker som att "jag kommer inte klara den här veckan" och det mesta handlade om den där jag var kär i, och hur ont det gjorde att han inte var lika kär tillbaka. Jag minns hur jag stod där på tröskeln med armarna om mamma och grät ut min ångest för det var liksom för stort och för nytt och för fel tidpunkt för mig trodde jag. Men sanningen är väl den att man nästan aldrig blir redo för saker man är rädd för. Och det är därför man måste kasta sig ut ändå. Så jag gjorde det, och kom hem full av nya insikter. Erfarenheter. En liten gnutta mindre rädd. Och det är vad jag inser, att sådant händer hela tiden. Man lär sig hela tiden. Allt man går igenom formar en på något sätt. Man blir ny hela tiden, aldrig är man samma. Kanske är det därför jag har så svårt att svara när folk frågar vem jag är. För oavsett vad jag svarar stämmer det kanske inte nästa dag. För det är inte vem jag är som är det viktiga, det är vem jag blir. Starkare, modigare, säkrare på allt. Mer och mer för varje dag.
 

kom ihåg att det händer

Det är så skönt när spärrar släpper
När man kan flyga fritt litegrann
Lämna ont på marken
Och glömma för en stund

RSS 2.0