hur gör man?

Och det är som om jag landat i något slags samförstånd. Han ville aldrig såra mig. Det var precis det som var grejen och inte tvärt om. Han sa aldrig nej, men det är ju inte heller jag så bra på. Men han försökte visa det. Han försökte få mig att själv inse. Och visst hade det gått fortare om han bara berättat direkt. Men människor är inte så enkla. Inte så starka. Jag hade inte vågat, om jag var honom. Jag hade inte vågat säga efter allt som hänt att nej du jag borde inte göra det här, vi borde inte göra såhär, du borde inte känna såhär. Jag hade inte kunnat rädda någon. Sanningen är att det inte går att bli räddad i det läget. Jag var redan kär. Och då finns det inte så mycket att göra egentligen.

Jag tycker fortfarande om honom. Det går inte att säga annat. Om jag träffade honom skulle jag krama om och fråga hur det är. Skippa hjärtesorgen. För den finns knappt kvar faktiskt. Jag gjorde allt för at försöka förstå, och jag förstod tillslut.

Jag förstod för nu har jag kanske hans sits. Jag är lite rädd för det. Jag är rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska klara av att såra någon genom att vara den som inte tycker om tillbaka. Helst vill jag inte såra alls, men jag tror inte att det går faktiskt. Man kan inte gå genom hela livet utan att ha sårat en endaste människa. Ibland blir någon sårad och förstörd och krossad, utan att det ens var meningen. Ibland krossas ett hjärta när meningen var att lappa ihop det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0