kraftfalt.blogg.se

jag ligger där och gråter litegrann

men lakanen blir inte kalla av tårarna ikväll

det blir mjuka små fläckar som torkar snabbt

trots det försvinner inte glädjen

 

jag kan inte sova för att jag är glad

 

skrattar lite tyst för mig själv och sen lite till

i taket så det studsar liksom tillbaka

det låter mig komma under fund med det vi brukar prata om

när man skrattar för sig själv

 

vi

är vad som håller mig vaken

 

han som kan vara helt oseriös ena sekunden men fullkomligt allvarlig den senare

han säger att han gillar mig just för det

som jag gillar honom för

så vi inser att

vi är lika där

 

och så är vi vänner.

 

 

 

 

Jag vet min historia. Och jag vet att jag behöver lämna den bakom mig nu. Mamma sa ett citat till mig för ett tag sedan som var typ: "Jag minns hur jag brukade gå in i ett rum fullt av nya bekantskaper och undra om någon gillade mig. Nu börjar jag undra om jag gillar någon av dom." Och det är så sant. Det var så jag valde vänner. Jag valde inte ens, ja tog de som gillade mig, de som ville ha mig.

jag brukade bry mig så mycket om vad andra hade att säga

jag brukade se det som små sanningar allt ihop

vad de hade att säga om mig

som om jag behövde deras ord för att ens finnas

nu slår det över

ibland för fort

och jag känner mig allt för stark när jag inte behöver någon

det är nästan som ett gift

så stark, när någon vill ha mig men jag inte vill ha tillbaka

men ibland hamnar jag någonstans emellan

ser fördelar med att både behöva och inte behöva

och det är dit jag ska

 

vad är dom ingenting jämfört med mig fast allt för det vågade ändå

Och min halsduk luktar vitlök och mitt ansikte luktar vitlök

och är det allt det är allt som blev allt som finns kvar av oss för det var egentligen inget alls än en plats som gav oss något nytt och en doft av vitlök som var unken

han gav mig en lakritspipa fast att han bara hade två kvar och jag.kan.inte.sluta.tänka.

Och det är nu. Nu som är nu. Jag sitter i fönstret vid min dator och utanför syns vilda snöflingor som inte riktigt vill falla till marken än. Flyga lite till först liksom. Och jag tänker att vi kanske är lite lika idag, jag och snöflingorna. För idag är det något som gör mig liksom glad. Något som får mig helt upp i varv, att flyga högt och inte vända om.

Imorgon åker vi alla fyra till det där som vi åkte till förra året, samma tid, samma plats. Och det är så stor skillnad nu. Läser i mina anteckningar för exakt ett år sedan hur rädd jag var och hur jag verkligen inte vill åka. Och hur bräcklig jag var precis just då. Jag skrev saker som att "jag kommer inte klara den här veckan" och det mesta handlade om den där jag var kär i, och hur ont det gjorde att han inte var lika kär tillbaka. Jag minns hur jag stod där på tröskeln med armarna om mamma och grät ut min ångest för det var liksom för stort och för nytt och för fel tidpunkt för mig trodde jag. Men sanningen är väl den att man nästan aldrig blir redo för saker man är rädd för. Och det är därför man måste kasta sig ut ändå. Så jag gjorde det, och kom hem full av nya insikter. Erfarenheter. En liten gnutta mindre rädd. Och det är vad jag inser, att sådant händer hela tiden. Man lär sig hela tiden. Allt man går igenom formar en på något sätt. Man blir ny hela tiden, aldrig är man samma. Kanske är det därför jag har så svårt att svara när folk frågar vem jag är. För oavsett vad jag svarar stämmer det kanske inte nästa dag. För det är inte vem jag är som är det viktiga, det är vem jag blir. Starkare, modigare, säkrare på allt. Mer och mer för varje dag.

 

Det är så skönt när spärrar släpper

När man kan flyga fritt litegrann

Lämna ont på marken

Och glömma för en stund

Det är något med närhet. Det är något magiskt. Man kan leva på det. Låtsas som om allt är bra och som vanligt. Man kan glömma att äta och aldrig vara hungrig. Man kan sluta vara intresserad av saker man brukade gilla. Man kan sluta tro att man behöver sina vänner. Man kan börja uppskatta nya konstiga saker. Man kan bli glad och obrydd och känna sig helt ny. Man kan till och med känna sig kär. Det kan bli så. Man sitter nästan ihop och då kan man lura sig själv. Man kan tänka på hur det känns att vara sådär nära och det känns ju helt fantastisk. Men vad är det egentligen som är så fantastisk, människan eller känslan? Så kan man börja tycka att man inte känner tillräckligt mycket. Den andra kanske känner mer och vet mer medan man själv ligger där och det enda man egentligen vet är att det känns bra att ligga där och krama någon. Sen vet man inte mer och kanske börjar man känna sig lite stressad, eller pressad. Som om man borde känna mer. Det känns som om man gör fel. Luras. Fast att man kanske egentligen bara är så ärlig man kan vara. Och så är man räddast i världen för att såra, för man vet hur det känns och ingen ska väl känna så. Men det kanske inte går att gå genom livet, år, månader och dagar, utan att bli sårad? Och valen man gör, hur man en gör dom, kan såra en annan människa varesig man vill eller inte, utan att det är någons fel. Men det är det som är så svårt. Och om man letat efter manualen på hur man lever ett liv, i hela sitt liv, letat efter sanningen, hur man gör rätt, ett slags facit, då är det så svårt. Man är övertygad om att det ska vara svart eller vitt. Någons fel, någons förtjänst. Men man kanske måste lära sig leva med att det inte alltid är så. Sällan, rättare sagt. Eller aldrig någonsin.

Jag klarade det.

Jag klarade nyårsafton, än en gång.

inte utan tårar, men jag reste mig igen 

med kraft

med vilja

med kärlek för något  i mig

fast att det var svårt

fast att det verkade helt omöjligt

allt var ju förstört

jag sa att jag inte orkade mer

att jag inte ville längre

men ändå

något i mig orkade när hon sa att- res dig upp nu,

jag vet att du orkar.

 

och mitt löfte för i år ska handla om mig själv

hur jag ska ta hand om mig själv och behandla mig själv minst lika bra som alla andra

hur jag ska välja mitt välmående före hans och de andras

lära känna mig själv och hitta min egen väg

min egen väg mot mitt liv, mina val, och den jag är.