kraftfalt.blogg.se

Och det är nu. Nu som är nu. Jag sitter i fönstret vid min dator och utanför syns vilda snöflingor som inte riktigt vill falla till marken än. Flyga lite till först liksom. Och jag tänker att vi kanske är lite lika idag, jag och snöflingorna. För idag är det något som gör mig liksom glad. Något som får mig helt upp i varv, att flyga högt och inte vända om.

Imorgon åker vi alla fyra till det där som vi åkte till förra året, samma tid, samma plats. Och det är så stor skillnad nu. Läser i mina anteckningar för exakt ett år sedan hur rädd jag var och hur jag verkligen inte vill åka. Och hur bräcklig jag var precis just då. Jag skrev saker som att "jag kommer inte klara den här veckan" och det mesta handlade om den där jag var kär i, och hur ont det gjorde att han inte var lika kär tillbaka. Jag minns hur jag stod där på tröskeln med armarna om mamma och grät ut min ångest för det var liksom för stort och för nytt och för fel tidpunkt för mig trodde jag. Men sanningen är väl den att man nästan aldrig blir redo för saker man är rädd för. Och det är därför man måste kasta sig ut ändå. Så jag gjorde det, och kom hem full av nya insikter. Erfarenheter. En liten gnutta mindre rädd. Och det är vad jag inser, att sådant händer hela tiden. Man lär sig hela tiden. Allt man går igenom formar en på något sätt. Man blir ny hela tiden, aldrig är man samma. Kanske är det därför jag har så svårt att svara när folk frågar vem jag är. För oavsett vad jag svarar stämmer det kanske inte nästa dag. För det är inte vem jag är som är det viktiga, det är vem jag blir. Starkare, modigare, säkrare på allt. Mer och mer för varje dag.