Kapitel två reflektion två
Kapitel två reflektion ett
Vad jag inte förstår är varför han har fastnat i mig och varför jag behöver honom? Bekräftelse? Det behovet är väl allra störst i sådana här situationer i och för sig, men det kan väl inte bara vara det?
Eller jo, typ.
Han räddar mig. Eller snarare, känslorna jag får när han bekräftar mig, det är vad som räddar mig. Gång på gång.
Men det förstör. Kan ju inte tänka på något annat. Vill ju inte umgås med någon annan om jag istället kan vara med honom. Är jag så liten?
Nej det är inte det. Jag är fan inte liten. Men jag är ny och rädd och lite ensam precis som alla andra. Och just nu är det här mest lättillgängligt.
Och han vet det. Tyvärr vet han det precis lika mycket som jag. Kanske gör han det av samma anledning, bekräftelse. Fast kanske åt andra hållet. Liksom han är fortfarande störst, men behöver mig ändå.
själslig pusselbit om jag kunde måla
hon dömer inte mig, för hon kan livet
hon kan hur det är, och om jag bara förklarar, så förstår hon
-
jag brukade vara så osäker, men jag ser ju nu varför
det ouppnåeliga idealet
kanske ska jag bara landa i den jag är?
det är hårt, att ett helt långt liv pressa sig ur,
pressa sig ifrån sitt jag och in i ett annat
att hela tiden jobba mot
det gör liksom ont
kronisk smärta
bra smärta?
-
men jag har blivit så bekväm
för bekväm?
eller är jag hård nu kanske
någon gång är det väl ok att bara vara?
att känna att man INTE behöver fixa något i sig själv
-
i alla fall.
hon sa att hon lärt sig sluta jämföra sig med folk
och jag tänkte japp, därför är det.
därför
hon har landat
och jag tror det är mitt eviga mål
kan hon
kan jag
det är klart.
hur gör man?
Och det är som om jag landat i något slags samförstånd. Han ville aldrig såra mig. Det var precis det som var grejen och inte tvärt om. Han sa aldrig nej, men det är ju inte heller jag så bra på. Men han försökte visa det. Han försökte få mig att själv inse. Och visst hade det gått fortare om han bara berättat direkt. Men människor är inte så enkla. Inte så starka. Jag hade inte vågat, om jag var honom. Jag hade inte vågat säga efter allt som hänt att nej du jag borde inte göra det här, vi borde inte göra såhär, du borde inte känna såhär. Jag hade inte kunnat rädda någon. Sanningen är att det inte går att bli räddad i det läget. Jag var redan kär. Och då finns det inte så mycket att göra egentligen.
Jag tycker fortfarande om honom. Det går inte att säga annat. Om jag träffade honom skulle jag krama om och fråga hur det är. Skippa hjärtesorgen. För den finns knappt kvar faktiskt. Jag gjorde allt för at försöka förstå, och jag förstod tillslut.
Jag förstod för nu har jag kanske hans sits. Jag är lite rädd för det. Jag är rädd för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska klara av att såra någon genom att vara den som inte tycker om tillbaka. Helst vill jag inte såra alls, men jag tror inte att det går faktiskt. Man kan inte gå genom hela livet utan att ha sårat en endaste människa. Ibland blir någon sårad och förstörd och krossad, utan att det ens var meningen. Ibland krossas ett hjärta när meningen var att lappa ihop det.
tio dagar
Jag har alltid älskat att möblera om. Flytta byrån, flytta soffan. Köpa nya kuddfodral, gå på loppis. Göra om göra nytt. I rummet jag hade tills jag var 10 hade sängen stått på exakt alla möjliga ställen på mina 22 kvadratmeter. Jag och min bror bytte rum varannan månad och när vi skulle flytta in till stan var det jag som var mest exalterad. Tänk att få möblera i ett helt nytt rum. Göra om, göra nytt.
Längtan efter att flytta hemifrån kom när jag var 16. Jag mådde illa. Kände mig instängd. Hade redan möblerat om så mycket det var möjligt i mitt nu sex år gamla rum och jag fick inte luft. Jag ville klara mig själv, vara ensam och ifred.
Nu är jag nitton och om två veckor flyttar jag hemifrån. Och jag önskar att jag kunde säga att jag längtar. Jag önskar jag kunde säga att NU, nu händer det äntligen.
Istället är jag skiträdd.
Vaknar om mornarna och kan inte resa mig. Kroppen väger typ 10000000 ton och jag är inte längre sugen på frukost. Jag ligger där och ser allt som är hemma. Jag kan blunda och berätta för dig exakt hur det ser ut. Tavlorna på väggen, böckerna på nattduksbordet. Jag ska lämna det. Jag ligger där och förstår inte hur jag ska kunna lämna det.
slut
en del i något
det bränner bakom ögonlocken. bara väldigt lite, men det märks. det är som om tårarna säger att hejhej vi är här men vi kan vänta om du vill. vi litar på dig ikväll.
jag sitter utanför den där krogen vi alltid brukade gå till. krogen där det alltid var 25an i baren mellan tolv och ett. krogen där vi smet in på falskleg och älskade livet. där jag hånglade med någon för första gången och där jag sa nej nu räcker det den där sista gången. jag började hata det ganska snart. Jag började hata vad allt gick ut på. Hur alla var så uppenbara. Jag såg på dom och insåg hur de kanske sett på mig. Jag såg på dom och jag såg mig själv. Blind. Blind för vad han ville.
-
Han flåsar mig i nacken. I örat. Hänger i min arm. Upprepar samma ord gång på gång ”jag förstår inte hur du kan vara estet”. Det är som om jag är exotisk för honom. Och det känns bra. Eller det kändes bra. Tills han ville ta med mig till kontoret. Det är balnatt och jag åker hem tidigt. Aldrig mer.
-
Marken är kall under mig. Gråsten och sen vatten. Djupt ner. Hur djupt? Mina ben hänger över kanten. Jag ser kryssningsfartygen ute på sundet. Lyxbåtarna i hamnen. Människorna på parkeringen. Det var inte kallt då, när vi var här.
-
”jag är rädd för stora saker. havet, stora båtar”
jag minns hur de där orden fastnade i mig. som om han berättat sin innersta hemlighet. Så var det väl inte, men det kändes så fint. just där och just då kändes allt så jävla perfekt. vi var något. Knä mot knä i skräddarställning mitt emot havet. att han inte bara kysste mig. det var ju alltid på hans villkor. han kunde visat mig att det var okej. Men han gjorde aldrig det. inte ens när allt var perfekt. sen var det aldrig mer perfekt. sen var vi aldrig mer något. borta som om inget hade hänt. kallt som fan.
-
jag reser mig upp. går höger bort mot bron. den där det sitter hänglås på. där människor gjort som i frankrike. kanske i desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som inte händer. över bron. fram till utkiksplatsen med alla flaggor. Där stod vi då. oktober? september? jag minns inte men det var första gången vi var ensamma och han var redan kär i mig men jag blev aldrig kär i honom. Allt det där var över sen. Och i april, där stod jag igen. Med en annan. Jag var redan kär då men han blev aldrig kär i mig. minns hur jag tänkte att this bridge are for kissing but we’re not one of them yet. men vi blev aldrig en av dom. det gjorde så jävla ont allt ihop. en desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som aldrig händer.
