en del i något

det bränner bakom ögonlocken. bara väldigt lite, men det märks. det är som om tårarna säger att hejhej vi är här men vi kan vänta om du vill. vi litar på dig ikväll.

jag sitter utanför den där krogen vi alltid brukade gå till. krogen där det alltid var 25an i baren mellan tolv och ett. krogen där vi smet in på falskleg och älskade livet. där jag hånglade med någon för första gången och där jag sa nej nu räcker det den där sista gången. jag började hata det ganska snart. Jag började hata vad allt gick ut på. Hur alla var så uppenbara. Jag såg på dom och insåg hur de kanske sett på mig. Jag såg på dom och jag såg mig själv. Blind. Blind för vad han ville.

-

Han flåsar mig i nacken. I örat. Hänger i min arm. Upprepar samma ord gång på gång ”jag förstår inte hur du kan vara estet”. Det är som om jag är exotisk för honom. Och det känns bra. Eller det kändes bra. Tills han ville ta med mig till kontoret. Det är balnatt och jag åker hem tidigt. Aldrig mer.

-

Marken är kall under mig. Gråsten och sen vatten. Djupt ner. Hur djupt? Mina ben hänger över kanten. Jag ser kryssningsfartygen ute på sundet. Lyxbåtarna i hamnen. Människorna på parkeringen. Det var inte kallt då, när vi var här.

-

”jag är rädd för stora saker. havet, stora båtar”

jag minns hur de där orden fastnade i mig. som om han berättat sin innersta hemlighet. Så var det väl inte, men det kändes så fint. just där och just då kändes allt så jävla perfekt. vi var något. Knä mot knä i skräddarställning mitt emot havet. att han inte bara kysste mig. det var ju alltid på hans villkor. han kunde visat mig att det var okej. Men han gjorde aldrig det. inte ens när allt var perfekt. sen var det aldrig mer perfekt. sen var vi aldrig mer något. borta som om inget hade hänt. kallt som fan.

-

jag reser mig upp. går höger bort mot bron. den där det sitter hänglås på. där människor gjort som i frankrike. kanske i desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som inte händer. över bron. fram till utkiksplatsen med alla flaggor. Där stod vi då. oktober? september? jag minns inte men det var första gången vi var ensamma och han var redan kär i mig men jag blev aldrig kär i honom. Allt det där var över sen. Och i april, där stod jag igen. Med en annan. Jag var redan kär då men han blev aldrig kär i mig. minns hur jag tänkte att this bridge are for kissing but we’re not one of them yet. men vi blev aldrig en av dom. det gjorde så jävla ont allt ihop. en desperat önskan efter äkta jävla filmisk pariskärlek. sån som aldrig händer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0