utkast från sjunde juni

Är alla såhär?
Hela min person är liksom fylld till bredden på höjden på djupet i kubik ja allt. fylld av så mycket önskan så mycket vilja och så mycket snälla snälla snälla kan det inte snart vara min tur. kan det inte snart vara min tur att ha tur. att bara falla helt jävla handlöst men inte ensam den här gången tack för det gör så jävla ont. kan vi inte få vara två. jag vet ju att det finns någon. nu i alla fall. men jag är så himla rädd för att sluta tro det. jag vet inte hur länge till jag orkar hoppas. jag vet inte hur länge till jag kan gå här mitt på blanka dagen och längta efter inget mer än en kärlek som inte är så jävla ensam. Det är som om jag inte fått vatten på hundra år. Det känns typ livsviktigt men jag vet väl också att det inte är det. Snart tror jag att jag blir för desperat. Och då kanske det inte ens är möjligt längre. Men vad ska jag göra då? Det spårar liksom ur snart. För det är väl vad som händer? Det känns så i alla fall? Det måste väl vara det som händer när jag liksom fastnar helt i någon som jag inte ens träffat. När jag liksom bryr mig alldeles för mycket om hans snapchats och vem som kommenterar hans bilder. När det liksom känns lite väl mycket i mig när han smsar. Det är lite farligt tror jag. Farligt för att jag vet att det inte kommer sluta bra. Jag kommer att bli sårad och ledsen och krossad igen jag vet ju det. 
 
och jag postar det här nu för det gick typ över. en månad senare och det gick över tillslut men ersattes med någon typ av tom likgiltighet och jag vet inte vad som är värst. jag vill känna starkt, hårt , mycket. och det här är inget alls. varken himmel eller helvete, varken fågel eller fisk. låt mig landa snart tack, i vad som helst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0