ARKIV: går under

NU ORKAR JAG INTE LÄNGE FÖR I HELVETE.
JAG VILL INTE VARA HÄR ENSAM I EN SVART PÖL UTAN MIN BÄSTIS, OCH JA JAG KALLAR HENNE BÄSTIS FORTFARANDE JUST FÖR ATT HON ÄR DET OCH HAR ALLTID VARIT DET OCH VAD FAN SKA MAN SÄGA ANNARS: "en väldans fin vän" - SOM ALLA ANDRA JÄVLA BLOGGERSKOR. NEJ. HON ÄR MIN BÄSTIS. MIN ALLRA BÄSTA KOMPIS. MIN SYSTER FAST DET INTE ÄR GENETISKT OCH NU RÄCKER DET. HON SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN MIG OCH JAG SKA INTE VARA 763 KILOMETER IFRÅN HENNE. DET FATTAR VÄL VEM SOM HELST.

för vet ni?
jag orkar inte längre gråta i täcket varje kväll för att ingen ska höra,
jag orkar inte längre åka bussen själv på morgonen
jag orkar inte längre vara ensam med våra minnen
jag kan ju fan inte bläddra igenom fotoalbum ensam och säga "åh, minns du hur kul vi hade" eller "haha, så fula vi var" för vem fan ska jag säga det till?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0