kraftfalt.blogg.se

vi får ögonkontakt i knappt en halv sekund. han ser blek ut, rynkar ögonbrynen och tittar ner i marken. hårt. aj.

jag andas inte, men det är inget ovanligt nu för tiden. alltså, jag håller inte andan med mening, det bara blir så. kan inte slappna av. i nästa sekund ser jag ryggen på honom när han försvinner ut genom klassrummet och det är ungefär det jag ser av honom nu för tiden. vi pratar inte längre. och jag vet så väl varför men jag förstår ändå inte riktigt. det är som om vi inte känner varandra. jag ville inte att det skulle bli såhär, och det var ju han som sa stopp. men mitt sätt att hantera mina känslor på gör avståndet mellan oss större. för jag klarar inte av det där mellantinget. antingen blir jag kär eller så är vi vänner. nu är vi inget av det, och jag förstår inte hur vi hamnade här. och här är där vi inte ens ägnar varandra en blick. inte ett ord. inte en sekund. jag för att jag inte orkar, för att det gör för ont på något sätt. han vet jag inte varför. kanske har han också ont? fast jag tvivlar på att det är mitt fel. ändå får jag aldrig riktigt ro.