kraftfalt.blogg.se

Och jag tänker att jag ska bli som han i The Truman Show, som letar halva sitt liv efter den flicka han är kär i och klipper ut ögon och läppar och näsor ur tidningarna för att få en enda bild som liknar hennes ansikte. En enda bild.

 

För det är det enda som behövs. Men inte ens det, inte ens hans ansikte fastnade på näthinnan. Jag ser skorna, håret, händerna, rörelserna. Men inget mer. Det är som om han aldrig fanns. Men jag vet ju det. Det hände och han finns någonstans i världen. Någonstans kanske jag plötsligt ser honom och vet att det var han. Han som fick min första kyss. Då ska jag fråga vad han heter och sen ska jag vända om och gå igen. Jag vill bara ha någon att minnas.

Allt handlar om makt. Status. Du vill inte känna mig. Du vill inte veta vem jag verkligen är. Men det är okej, det är inte ditt fel och jag klandrar dig inte. Du är fin och det är världens fel. Inte ditt. Du visste inte vad du gav dig in på. Vem. Du vet inte vad jag tänker, och allt kommer bara bli fel. Vi ska inte träffas, vi ska inte ens ses. Du har det bra där du är och jag har det bra här. Åtminstone helt okej. För om jag bara fick leva fullt ut. Drömma vad jag vill och önska vad jag vill. Då skulle det vara bra. Men då skulle det inte vara som det är nu och nu är mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan det. 

 

Du vill inte känna mig för jag skulle bara såra dig. Det har jag redan gjort. Jag har betett mig precis på det sättet som jag föraktar och hatar folk som gör. Och det värsta är att jag inte ens mår dåligt över det. Det ger mig makt. Känslan av att ha den högsta kontrollen för en gångs skull, den som styr och kan avsluta eller påbörja när den vill. Känslan av att slippa vara den sårbara. Den öppna. Den som är rädd för allt. Slippa vara orolig och istället ha makten av att känna att någon annan är det. Rädd att förlora. Att falla. Det är inte kärlek. Det är bara lek. Och den som vinner tar makten som är det viktigaste av allt.

Jag minns den där dagen i ettan på gymnasiet när F fortfarande bodde här och vi precis hade börjat chatta du och jag, (jag vet för jag skrev i min dagbok att du log mot mig en gång på naturkunskapen och hade fina ögon). Hur som helst var vi på väg till bussen F och jag. Det hällregnade och tätt ihop under hennes paraply småsprang vi. Stannade till under taket vid ingången till sjukhuset för att vänta ut det värsta och det var då du kom ifatt oss. Du sa "jävlar vilket väder" och sen minns jag inte vad vi sa mer men jag minns hur du log när du sa det och hur du fällde ner kapuschongen på din prassliga regnjacka för att se bättre. Jag skrattade nog bara för jag var lite nervös och det var F som föreslog att vi nog skulle gå vidare nu för ja vår buss går ju snart. Du skulle åt samma håll som vi och jag var jätteobekväm hela sista biten för du fick inte plats under vårt paraply och jag hade inget att prata om. Sen skiljdes vi åt för du skulle ner för backen och jag trodde nästan att du skulle drunkna, för så mycket regnade det och du skulle gå hem. 

 

När jag kommer hem den kvällen väntar ett meddelande från dig.

"Hur var båtturen hem?" står det, och jag ler när jag läser för jag hade precis tänkt skriva att hoppas du inte drunknade. Sen frågar du om jag vill fika någon gång och jag svarar ja, för det vill jag jättejättemycket just då, jst där.

Jag spelar upp det om och om igen. Som en gammal videofilm fast i huvudet. Fram och tillbaka, om och om igen. Hans varma händer genom mitt hår, runt min midja och lite under min kjol. Hans läppar mot mina och skäggstubben som kittlar mot hakan. Jag vet inte vem han är, vad han heter eller hur gammal han är och det suger så himla hårt samtidigt som det nog är bäst så. Jag behöver liksom inte oroa mig för att jag var kass på att hångla för jag får aldrig veta. Men samtidigt - han charmade mig så in i norden. Dansade så jävla bra och hade värsta bästa euphoria-atityden. Ge mig mer av detta känner jag bara, ge mig mer. Och varför. VARFÖR kan jag inte bara få minnas hans ansikte. Jag minns i alla fall hur det kändes att dra fingrarna genom hans hår. Då vet jag att det var på riktigt. Och en grej bara, det här är liksom mitt första hångel. Jag MÅSTE faktiskt få analysera sönder det och aldrigaldrig glömma det. Så är det bara.

 

 

 

 

Vad drömmer jag om? Vad drömmer jag om, egentligen? för jag drömmer inte om ära och berömmelse, om populäritet och materiell rikedom eller att skaffa någon jävla pojkvän. Inte så mycket i alla fall. För alltså, för det första vill jag nog inte ens ha en pojkvän utan en flickvän, men för det andra, så drömmer jag SÅ MYCKET MER om att kunna vara precis så jag känner för att vara, precis när jag vill och var jag vill. Alltid. Inte tänka på om någon runt omkring mig blir sårad över min existens eller över hur jag är (för allvarligt talat, hur ofta händer det egentligen om man inte råkar ha vänner med självförtroende lika lågt som en amöbas intelligensnivå, vilket jag i och för sig råkar ha... sådana vänner alltså) Men dom överlever, jag överlever. Alltid. Och det är inte mitt jobb att servera dem en underbar dag på silverfat, även om jag kan försöka bidra till att den inte blir skit liksom.

 

Men jag drömmer om frihet. Friheten att kunna våga känna och vara och leva EXAKT som jag vill, och friheten att inte lägga så jävla mycket märke till om någon annan får sprickor i sitt porslin, inte liksom tycka så synd om dom att jag måste krossa allt mitt i golvet som någon slags kompensation. Så att vi är på samma nivå liksom. Mycket lättare att relatera och framförallt konversera då och så en släng av att förlåt att jag mår bättre än dig idag så får det absolut inte vara. Jag vill inte försöka bete mig på ett sätt som gynnar någon annan. Så att de får en bättre dag. Egentligen vill jag inte ens se det. Deras problem alltså. Och visst, det är kanske lite otacksamt att tänka på det viset då empati är en väldigt fin egenskap, men ibland önskar jag verkligen att jag var lite mer åt det andra hållet. Lite mer ego, lite mer inskränkt. Det är kanske lite överdrivet, men helt sant och lite jobbigt att säga högt. Men om jag bara kunde ge mig själv den där friheten, för det ligger liksom verkligen hos mig, jag vet det. Om jag bara kunde våga låta mig själv leva på ett sätt som gynnar mig själv och om jag bara kunde låta mig själv leva ut lika mycket som jag låter andra göra det, då skulle jag bli lycklig.

Kan du inte bara bo hemma igen så vi kan dra paralleller till Solsidan om ca allt, slå mamma och pappa i alias med hästlängder och skämta så internt så att ingen någonsin förstår det roliga bara vi.

För jag saknar dig så jävla mycket ibland.

Som när jag går förbi ditt rum, ser hur mörkt det är och hur ingen sitter där i sängen med datorn, så som du brukade. Hur din förut så fullproppade filmhylla nu är urplockad för du har tagit med dig fvoriterna dit där du bor nu. Hur väggarna gapar tomma för affisherna skulle med de också, och hur trägolvet knakar ännu mer nu för det är så tyst. Så tyst för du är inte här.

Och jag sjunker ner på golvet med gråten som en tjock ryamatta i halsen. Släpper efter och lämner en liten liten pöl av salta tårar på det repade trägolvet. Tänker att om ditt rum vore ungefär som en woodoo-docka fast snäll, då kanske du känner mina tårar och kommer hem igen. 

 

 

Och nu är det tisdagskväll och snön är tillbaka. Jävla helvetes minusgrader och knarrsnö. Och jag hatar det mer än någonsin. För man tappar hoppet. Modet. Man längtar inte längre till att få vakna för det finns ingen vårsol bakom rullgardinen när man rullar upp. Och man är så trött så jävla trött på ledsna grå vinterjackor och spruckna läppar och man vill bara att det ska bli bättre snälla bara bli bättre kom hit nu våren lyckan solen för då blir allt bättre. Det är sant. Solen läker alla sår. Inte tiden. Inte när den är så här lång. Och jag vet det är bara snö men det ÄR ändå inte bara snö. Det är ett bakslag. Ett misstag. Som att gå bakåt i tiden när allt bara börjar bli så jävla bra och trevligt och härligt. Man liksom sjunker. 

Vi hoppar av åttan och kikar in på ett sunkigt gammalt konditori. Det här är tredje fiket vi går in på och det luktar precis som ett fik ska göra och dom har goda kakor, men det är inte mysigt och det är heller inte tredje gången gillt. Dörrklockan plingar igen för vi går ut. Ser oss om. Vi brukar inte vara i den här delen av stan men det var därför jag ville åka hit. Ville fika någonstans där jag aldrig fikat förut och O var på direkt. Det är så bra med henne. 

 

Tillslut hamnar vi på Espresso House vid hamnpromenaden. Vi har varit där förut båda två men aldrig tillsammans och egentligen är det ju faktiskt inte fiket som spelar roll. Senaste gången jag var här var med honom. Det var fint och jag var glad men det här är ännu bättre. Det här är ännu bättre för jag är ännu gladare och vi sitter på uteserveringen med solen i ansiktet och tittar på båtarna i hamnen. Fiskmåsarna har satt sig på rad på räcket till utkiksplatsen och jag sparar minnet i en orange engångskamera. Det är så fint och jag mår så bra. 

 

Egentligen har jag ju haft ett alldeles utmärkt lov. F kom hem till mig i lördags efter att jag stickat klart min halsduk och så satt vi i min soffa och kollade skolkatalogen och pratade om personer tills hans sista buss gick och vi gick långsamt till busshållsplatsen och han fick lura busschauffören för hans pengar är slut. vi hade ju det ändå ganska trevligt men jag somnade med känslan att vi ska nog bara vara kompisar. 

I söndags packade jag översovningsväska och åkte till O för att träffa de vanliga. Vi pratade om allt som hänt sen senast, åt muffins och drack te. M hade med sig A som jag träffat en gång innan. Hon är trevlig. Sen åkte de hem och jag O och S satt uppe en lång stund till och pratade om viktiga saker tills vi efter mycket viskande i mörkret somnade i en stor fluffig dubbelsäng mitt emot köket. Jag sover inte jättegott men tänkte nog att det spelar inte så stor roll för det är lov och jag kände mig någorlunda tillfreds i alla fall. när vi vaknar lagar vi stor brunch och sen går vi och lägger oss igen och tittar på LOL. Minns lyckan när O går iväg för att laga lunch till sin lillasyster och kommer tillbaka med tre rykande koppar chaite. Jag blev så lycklig av att vi hade så mysigt att jag var tvungen att ge ifrån mig ett litet "iiih". Det är sant. Sen låg vi kvar i sängen jättelänge och letade efter snygga bilder på Douglas Booth innan jag åkte hem och låg i soffan på mitt rum och lyssnade på Kent resten av dagen. Målade lite vitt på väggen också. Jag minns inte när jag somnade den kvällen men jag minns att jag kände mig så himla lugn resten av den dagen i alla fall. När jag vaknade nästa dag var jag i alla fall inte lika lugn utan började jaga upp mig inför kvällen. Vi hade ju bestämt vi klassisar att vi skulle bli fulla hos en annan S den här tisdagskvällen och sen sova över allihop men det verkade liksom som om allt skulle gå åt helvete. Tillslut blev det ändå ganska bra för S låtsassyrra hade en box vin som hon delade med sig av så jag kunde äntligen få bli lite full igen. Det var så skönt för det var sådär lagom ni vet. Fast det var bara jag och B som var fulla men det var härligt ändå för S hade cigg som vi delade och fimpade i snön. Ibland när jag är full tar jag så lätt på saker liksom. Vissa spärrar släpper och när jag hittar B gråtandes på toaletten för att hon tycker att hon förstört allt kan jag trösta utan problem. Känner mig inte ens otillräcklig som jag brukar. Vi lyssnar på Kent mycket den här kvällen för att jag vill det och jag berättar det för F i ett sms och han blir glad när jag skriver att det är delvis hans fel att de tagit över min spotifylista. Sen går vi ut med hundarna och jag går tyst och tänker att det känns som i en konstig dröm det här för jag är inte riktigt närvarande. Sen somnar jag för sent i en soffa som är för mjuk och vaknar för tidigt av hundtassar mot parkett. Jag åker hem tidigt och får en gratis minikaffe på centralen som gör mig lite gladare. Jag vågade inte smsa F och fråga om han ville dricka kaffe med mig nämligen. Nu känns det inte lika jobbigt att jag inte frågade för det var nog inte meningen ens eftersom jag fick den där gratiskaffen. Så åker jag hem och bestämmer med O att vi ska ses och fika och sen ha sovis. Det gör vi och jag dricker inte upp mitt blaskiga kaffe men vi spelar 4pic1word på mobilen så det gör inget. Sen åker vi till Ica och handlar massa gott till kvällen och det känns nästan som vi flyttat hemifrån. Vi går långsamt hela tiden för O har nya docs som skaver och jag vill inte att känslan ska ta slut. Sen ser vi på film i min gröna soffa och äter allt gott och jag bara njuternjuternjuternjuter. Ibland pausar vi för vi måste spela mer ordspel för man fastnar så lätt. Sen går vi ner och dricker te, sitter i en annan soffa, pratar om hemska skvallertidningar och lyssnar på Kent. Vi pratar om annat också och när vi inte pratar så spelar vi ordspel. Jag har tänt några ljus på bordet och jag säger att tänk vad mysigt vi kommer ha när du ska bo här de där nätterna i mars. Då kan vi laga mat och lyssna på musik och dricka te och prata och hänga och plugga och spela ordspel tillsammans. Jag tänker att vad härligt det är med sånhär vänskap och vill aldrig att kvällen ska ta slut. Det gör den för vi är trötta och somnar med varsitt täcke i min 120säng och när vi vaknar igen spelar vi mer ordspel. Sen äter vi gröt och går till biblioteket för att hitta böcker som man fastnar i. Jag hittar en som jag inte riktigt fastar i men den är en såndär bok som alla borde läsa/har läst enligt mitt instagramflöde. Sen träffar vi S och går till Zolo för att fika och jag vill mest gå dit för ibland är den som jobbar där så himla snygg. Han jobbar inte idag men det gör inget för dom visar sig ha världens godaste chailatte och det smsar jag till F men han svarar inte för ens 12 timmar senare och inte ens ett ursäkta för segt svar så jag blir lite besviken. Men jag tänker inte så mycket på det just då för jag känner mig så jävla självständig och bra den dagen. Sen går vi hem till mig alla tre, saknar M lite för hon är i Paris och micrar nachos med ost och salsa och kollar på Narnia/spelar ordspel. Sen åker S hem och O stannar tills vi äter middag för hon ska äta thai med andra kompisar. Jag åker in till stan en stund och träffar den andra S och en annan M. Det blev så tillslut och jag var lite orolig för att B skulle bli sur men jag lyckades hålla mig ifrån att smsa henne för jag vet att jag inte behöver det. I alla fall så går vi en lång runda på stan och det känns så himla bra för vi tre brukar inte hänga ensamma så ofta men det är så jävla trevligt ju. Vi hamnar på pistachia och jag äter en enorm glass i ett högt glas med sås och grejer. S han tar glass med gula frukter och M två kulor i bägare. sen blir vi saltsugna och går till Donken och köper pommes innan jag hoppar på tiobussen hem med en nyfunnen Kentfavvo i hörlurarna. Kommer hem sent som jag ville och stänger in mig på mitt rum och lyssnar på podcast om manlighet innan jag får ont i ryggen av att sitta på golvet och stänger av och går och lägger mig istället.

Sen när jag vaknar är det fredag och det är ju idag. (eller igår om man ska vara exakt). Vaknar och ser det där sena svaret från F men också ett från B som gör mig rädd och när jag försöker svara så känner jag mig så otillräcklig att jag börjar gråta. Tänker bra start på dagen men vad ska jag göra. Hon skriver att hon försökt skära sig och blev så yr att hon kräktes. Skickat för en halvtimme sen. Jag googlar på vad fan man ska göra hur fan man ska hantera sånt här. Lyckas tillsut få till ett okej ganska peppande svar och måste gråta lite till fast att jag vet att jag inte kan göra mer i nuläget. Sen minns jag inte riktigt vad jag gjort idag. Jo, gjort äggröra till lunch som vanligt och kollat på Modern Family som vanligt. Fikat semla och sen duschat och gått på restaurang med hela familjen. Och jo juste. Blivit lite besviken också för F frågade vad jag skulle göra ikväll och jag sa att jag skulle höra av mig när vi ätit klart men det blev inget ändå för han gick ut med sina kompisar. Lite tråkigt kändes det för ikväll hade jag gärna hängt hos honom och N. Var liksom på lättsammare humör idag än förra gången jag var där så det kunde blivit najs men nu blev det inte alls. Så nu känner jag mig lite som en knäpp mix av alla känslor jag kännt under dagen. Skrev ut fyra nya av de där känslolistorna jag fått av F för att få känslorna på plats. Ikväll är det otillräcklig, ledsamhet, besvikelse, misslyckande, förvirring, ensamhet. Kul va. Överväger lite smått att fråg F om kaffe på centralen imorgon men vågar inte riktigt för han har inga pengar och knappt jag heller och det kanske blir konstigt dessutom. Men nu ska jag nog läsa lite i den där boken för den har så fint språk också nämligen och sen ska jag sova och kanske drömma om henne igen. För jag än nog lite bisexuell faktiskt. Oj typ.

läser igenom min gamla blogg och tänker att jag måste inte vara ledsen. jag måste inte må som jag gör nu. jag har hamnat som i någon slags kvävd dvala men det behöver inte vara så. det finns lyckliga tider, både gångna och i framtiden. jag vet det. och snart kommer våren med lyckan och solen.

Och så bara var den här igen. LYCKAN.

Hej och välkommen. Fan vad fin du är idag. 

Det är som att jag ser en stor motorväg framför mig. Den är svart och påväg åt helvete. Jag har varit här förut och jag är rädd. Som en mardörm när jag sitter i bilen och inte kan stanna. Den är så bred den här motorvägen. Man ser inte ens kanterna och jag är så inkörd på den här vägen att jag inte ser någon annan lösning. Det är öppen gata, fritt val, möjligheter, men jag kan bara åka den här vägen och nu fullkomligt sugs jag ut i oändligheten. Kryper ihop till fosterställning i sätet men kan inte hindra. Kan inte blunda. Det är som ett svart hål utan slut. Jag ser det framför mig nu. Klart och tydligt. Men så ser jag något annat också. Bara helt plötsligt. Långt bort i fjärran. Det är som ett stort majsfält och där lyser solen. Mjuka stårn som stryker mot mina bara ben när jag skapar mina egna vägar genom fältet, mot mitt jag. Mot mig själv. Till mig själv. För mig själv. Jag ser det. Långt där borta. Jag kan bara inte nå det ännu.

Att stå helt ensam på den runda klockbänken på busshållsplatsen sent en torsdagskväll när ingen annan är där och bara känna att jag lever. Nu lever jag. Jag blir så jävla lycklig av det.

när han skickade låtar till mig låtsades jag alltid gilla dem.

nu behövde jag inte göra ett skit. ett klick, 8 minuter och 19 sekunder senare och jag fick tårar i ögonen.

hur fan kan man pricka så rätt???

Det är onsdag och jag är inte kär i honom längre.

Det är så jävla orättvist. Han kan bara dyka upp helt plötsligt, precis när han vill, sitta i samma rum och synas höras finnas. Och jag kan inte göra ett skit åt det. Det är ett fritt land liksom.

 

Och det gör ont ont ont. För han är så jävla fin när han ler. Jag hatar honom när han gör det. Varför ska han få gå omkring och se sådär obekymrad och lycklig ut och inte bry sig ett skit medans jag går under av mig själv. Jag hatar att jag tycker att han är fin. Avslutar dagen med att gå hem och känna mig jävligt liten och kass. Bara för att han har varit där. Kan inte förklara varför. Sjunker ner bakom datorn när han sätter sig inom mitt synfält för att slippa se honom. Vänder bort blicken när han är i närheten. Alltid. Alltid. Säger ingenting. Försöker försöker försöker att inte vilja ha något med honom att göra men det är så jävla svårt. 

 

Kan han bara snälla sluta prata så att jag hör. Sluta befinna sig inom mitt synfält så jag slipper se honom. Och sluta le förihelvete för det gör allra ondast. Och man skulle kunna tro att jag borde vara glad bara han är glad, men det går inte. Jag måste få vara arg ett tag först. Jag måste få försöka glömma.

 

Man tror att han är det enda man är värd. Att man inte är värd något utan hans uppmärksamhet. Att man inte är något alls om han inte tycker att man är det. Att hans bekräftelse är något jävla levebröd, man tror det så mycket att det blir så. Och trots att man bestämmer sig tusenmiljoner gånger om för att jag är värd mer jag är värd mer jag är värd SÅ MYCKET MER, så är det så jävla svårt att sitta och tänka så när han bara är där hela tiden. Matar bekräftelsebehovet med sin närvaro. Med sin existens. Och man inte har en jävla aning om när han tänker sätta igång allt igen. Börja finnas där igen. Bara helt plötsligt.

 

Och tills dess väntar man. Snällt utanför. Försöker inget, och vänder inte heller ryggen och går. Bara är. Matar hans behov. Aldrig går man. Aldrig slutar man. För vad skulle hända då? Vad skulle hända om han aldrig började allt igen? Vem är man då?