lycka lycka lycka lycka lycka lycka lyckorus.
Vi hoppar av åttan och kikar in på ett sunkigt gammalt konditori. Det här är tredje fiket vi går in på och det luktar precis som ett fik ska göra och dom har goda kakor, men det är inte mysigt och det är heller inte tredje gången gillt. Dörrklockan plingar igen för vi går ut. Ser oss om. Vi brukar inte vara i den här delen av stan men det var därför jag ville åka hit. Ville fika någonstans där jag aldrig fikat förut och O var på direkt. Det är så bra med henne.
Tillslut hamnar vi på Espresso House vid hamnpromenaden. Vi har varit där förut båda två men aldrig tillsammans och egentligen är det ju faktiskt inte fiket som spelar roll. Senaste gången jag var här var med honom. Det var fint och jag var glad men det här är ännu bättre. Det här är ännu bättre för jag är ännu gladare och vi sitter på uteserveringen med solen i ansiktet och tittar på båtarna i hamnen. Fiskmåsarna har satt sig på rad på räcket till utkiksplatsen och jag sparar minnet i en orange engångskamera. Det är så fint och jag mår så bra.
Vi pratar om allt. Från konsistensen på hallonpajen till hur ångest känns, från hur kaffet smakar till hur hjärtat bränns. Som alltid när vi pratar är det som att man inte tänker bara säger. Man är aldrig rädd och det kan inte bli fel för vi är bara vi.
Innan vi hoppar på bussen hem ser vi solnedgången utanför centralen och den är så fin så jävla fin hela staden är så fin. Den liksom fullkomligt badar i kvällsljus på det där speciella sättet som bara går när våren är på väg. Så småspringer vi mot piren för vi vill inte missa den stora röda solen och jag vill göra massor av hoppsasteg för det här är bara så bra.
När O senare hoppat av bussen på sin station fyra stationer innan min kan jag inte sluta le. Lyckan rusar genom kroppen och hela vägen hem andas jag djupa andetag ända nerifrån tårna för att fånga in allt. För att fånga känslan som jag aldrig vill ska släppa.
För jag är så glad att hon är min vän.
Kommentarer
Trackback
