kraftfalt.blogg.se

Det är som att jag ser en stor motorväg framför mig. Den är svart och påväg åt helvete. Jag har varit här förut och jag är rädd. Som en mardörm när jag sitter i bilen och inte kan stanna. Den är så bred den här motorvägen. Man ser inte ens kanterna och jag är så inkörd på den här vägen att jag inte ser någon annan lösning. Det är öppen gata, fritt val, möjligheter, men jag kan bara åka den här vägen och nu fullkomligt sugs jag ut i oändligheten. Kryper ihop till fosterställning i sätet men kan inte hindra. Kan inte blunda. Det är som ett svart hål utan slut. Jag ser det framför mig nu. Klart och tydligt. Men så ser jag något annat också. Bara helt plötsligt. Långt bort i fjärran. Det är som ett stort majsfält och där lyser solen. Mjuka stårn som stryker mot mina bara ben när jag skapar mina egna vägar genom fältet, mot mitt jag. Mot mig själv. Till mig själv. För mig själv. Jag ser det. Långt där borta. Jag kan bara inte nå det ännu.