Hur han sa mitt namn

Det bästa var att det kom så oväntat. Som regn i öknen, som en blixt från klar himmel, ja ni fattar. Men det är ju så. Man blir alltid sådär soligt glad när man inte förväntar sig något men så blir det ändå sådär bra. 
Jag ska minnas den här natten länge, kanske för evigt. Hur han fick mig att känna och hur härligt glad han var. Hur hans muskulösa armar kändes genom skjorttyget när jag rörde vid honom, för det gjorde jag, ganska många gånger faktiskt. Känslan i magen med hans arm kring mina axlar och hur hans ögon kändes typ som mjuka blixtar när vi fick ögonkontakt. Hur magen liksom knöt sig på ett jättejättehärligt sätt när han sa saker som fick mig att känna mig bra och hur jag ville vara nära honom varenda fjuttig liten sekund och när jag vred mig lite lite åt höger i bilen på väg hem så att vi snuddade hela tiden. Han var så varm. Liksom inifrån och ut.
 
Jag minns hur jag förvånades hela tiden över att jag kände så mycket. Förvånades över att jag drogs till just honom. Men han var så charmig på något sätt. Och han fick mig att skratta. Men det är så sorgligt egentligen, hur mycket fördomar man har. Tänk så många bra personer man missar. Tur att vi inte missade varandra.

Kommentarer
Postat av: Jasmin

himla himla himla fin text. älskar speciellt slutet. sista meningen, åh

Svar: Tacktacktack, vad fin du är, och vad glad du gör mig. Kram
kraftfalt.blogg.se

2013-08-04 @ 19:09:50
URL: http://childhoodlight.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0