Jag vet min historia. Och jag vet att jag behöver lämna den bakom mig nu. Mamma sa ett citat till mig för ett tag sedan som var typ: "Jag minns hur jag brukade gå in i ett rum fullt av nya bekantskaper och undra om någon gillade mig. Nu börjar jag undra om jag gillar någon av dom." Och det är så sant. Det var så jag valde vänner. Jag valde inte ens, ja tog de som gillade mig, de som ville ha mig.

jag brukade bry mig så mycket om vad andra hade att säga

jag brukade se det som små sanningar allt ihop

vad de hade att säga om mig

som om jag behövde deras ord för att ens finnas

nu slår det över

ibland för fort

och jag känner mig allt för stark när jag inte behöver någon

det är nästan som ett gift

så stark, när någon vill ha mig men jag inte vill ha tillbaka

men ibland hamnar jag någonstans emellan

ser fördelar med att både behöva och inte behöva

och det är dit jag ska

 

vad är dom ingenting jämfört med mig fast allt för det vågade ändå

Och min halsduk luktar vitlök och mitt ansikte luktar vitlök

och är det allt det är allt som blev allt som finns kvar av oss för det var egentligen inget alls än en plats som gav oss något nytt och en doft av vitlök som var unken

han gav mig en lakritspipa fast att han bara hade två kvar och jag.kan.inte.sluta.tänka.

Och det är nu. Nu som är nu. Jag sitter i fönstret vid min dator och utanför syns vilda snöflingor som inte riktigt vill falla till marken än. Flyga lite till först liksom. Och jag tänker att vi kanske är lite lika idag, jag och snöflingorna. För idag är det något som gör mig liksom glad. Något som får mig helt upp i varv, att flyga högt och inte vända om.

Imorgon åker vi alla fyra till det där som vi åkte till förra året, samma tid, samma plats. Och det är så stor skillnad nu. Läser i mina anteckningar för exakt ett år sedan hur rädd jag var och hur jag verkligen inte vill åka. Och hur bräcklig jag var precis just då. Jag skrev saker som att "jag kommer inte klara den här veckan" och det mesta handlade om den där jag var kär i, och hur ont det gjorde att han inte var lika kär tillbaka. Jag minns hur jag stod där på tröskeln med armarna om mamma och grät ut min ångest för det var liksom för stort och för nytt och för fel tidpunkt för mig trodde jag. Men sanningen är väl den att man nästan aldrig blir redo för saker man är rädd för. Och det är därför man måste kasta sig ut ändå. Så jag gjorde det, och kom hem full av nya insikter. Erfarenheter. En liten gnutta mindre rädd. Och det är vad jag inser, att sådant händer hela tiden. Man lär sig hela tiden. Allt man går igenom formar en på något sätt. Man blir ny hela tiden, aldrig är man samma. Kanske är det därför jag har så svårt att svara när folk frågar vem jag är. För oavsett vad jag svarar stämmer det kanske inte nästa dag. För det är inte vem jag är som är det viktiga, det är vem jag blir. Starkare, modigare, säkrare på allt. Mer och mer för varje dag.

 

Det är så skönt när spärrar släpper

När man kan flyga fritt litegrann

Lämna ont på marken

Och glömma för en stund

Det är något med närhet. Det är något magiskt. Man kan leva på det. Låtsas som om allt är bra och som vanligt. Man kan glömma att äta och aldrig vara hungrig. Man kan sluta vara intresserad av saker man brukade gilla. Man kan sluta tro att man behöver sina vänner. Man kan börja uppskatta nya konstiga saker. Man kan bli glad och obrydd och känna sig helt ny. Man kan till och med känna sig kär. Det kan bli så. Man sitter nästan ihop och då kan man lura sig själv. Man kan tänka på hur det känns att vara sådär nära och det känns ju helt fantastisk. Men vad är det egentligen som är så fantastisk, människan eller känslan? Så kan man börja tycka att man inte känner tillräckligt mycket. Den andra kanske känner mer och vet mer medan man själv ligger där och det enda man egentligen vet är att det känns bra att ligga där och krama någon. Sen vet man inte mer och kanske börjar man känna sig lite stressad, eller pressad. Som om man borde känna mer. Det känns som om man gör fel. Luras. Fast att man kanske egentligen bara är så ärlig man kan vara. Och så är man räddast i världen för att såra, för man vet hur det känns och ingen ska väl känna så. Men det kanske inte går att gå genom livet, år, månader och dagar, utan att bli sårad? Och valen man gör, hur man en gör dom, kan såra en annan människa varesig man vill eller inte, utan att det är någons fel. Men det är det som är så svårt. Och om man letat efter manualen på hur man lever ett liv, i hela sitt liv, letat efter sanningen, hur man gör rätt, ett slags facit, då är det så svårt. Man är övertygad om att det ska vara svart eller vitt. Någons fel, någons förtjänst. Men man kanske måste lära sig leva med att det inte alltid är så. Sällan, rättare sagt. Eller aldrig någonsin.

Jag klarade det.

Jag klarade nyårsafton, än en gång.

inte utan tårar, men jag reste mig igen 

med kraft

med vilja

med kärlek för något  i mig

fast att det var svårt

fast att det verkade helt omöjligt

allt var ju förstört

jag sa att jag inte orkade mer

att jag inte ville längre

men ändå

något i mig orkade när hon sa att- res dig upp nu,

jag vet att du orkar.

 

och mitt löfte för i år ska handla om mig själv

hur jag ska ta hand om mig själv och behandla mig själv minst lika bra som alla andra

hur jag ska välja mitt välmående före hans och de andras

lära känna mig själv och hitta min egen väg

min egen väg mot mitt liv, mina val, och den jag är.

00.41
Är jag helt bedövad
Kanske alkohol gör det
Vet inte men
Känner inget
Alls
Tom
Om någon bad mig ta ett beslut
Om det hände
Det skulle förstöra mig
Förgöra mig
Lämna mig
Är jag så ensam?

Idag:

efter att det brast lite igår och liksom allt rann ur mig (nästan i alla fall) blev det så att jag fick ta till drastiska åtgärder. För det finns åtgärder när man går sönder, det gör det. 

Man kan till exempel prata om det med någon vilket är det tråkkigaste rådet som finns men det är ju sant och det vet alla. Och har man ingen att prata med kan man skriva om det, liksom diskutera med sig själv. Det brukar jag göra. Sen när man fått ur det får man gärna sova lite här och var, för det kan vara ansträngande med känslostorm. Sen kan man också stänga av mobilen för att liksom distansiera sig själv litegrann från allt. Försöka samla ihop det där splittrade tillståndet som brukar infinna sig med en mobil i närheten. Och sen, när man liksom inte pallar vara ledsen mer, då kan man baka piroger istället. Cykla i ilfart till närmsta affär och handla vad som saknas och sen ba köra så hårt och all in och strunta i alla försiktighetsåtgärder som förkläde osv och bli supermjölig och skitig och fettig. Man kan ta tid på sig, vara snabb. Stöka till eller vara otroligt ordningssam. Och när man är klar, då äter man om man vill det eller bjuder om man vill det. Sen kan man bli lite rastlös. Då kan man ta en liten gråtpaus alternativt sovpaus och sen kan man göra något helt annat som att måla om något till exempel. En röd gammal pall till exempel. Som behöver sandpappras först gärna. Det är bra för att få ut aggresioner liksom. Så kan man köra på det samt lyssna på Beyoncé eller dylikt och äta choklad och dricka julmust och bara bara bara koncentrera sig på de blanka fläckarna som måste bort för att man ska kunna måla sen.

 

Men sen kan det hända att man tappar det där försprånget man fått lite genom att logga in på facebook och se att han har skrivit och inte veta vad man ska göra igen, men det gör faktiskt inget. Inte ett skit. För det blir bättre tillslut. Och är det inte bra nu är det bara inte slut än, som någon klok sa en gång.

 

 

 

störst av allt är kärleken

störst av allt är skammen

Jag pajjade allt igen. Mig själv, honom, och oss.

Ingenting höll när jag krigade mot mig själv. 

Han förstod inte, bad mig förklara, men jag förstod ju inte heller

I alla fall inte vad.

Bara att och att det inte räckte längre

Jag räckte inte längre

 

Aldrig förut har jag upplevt sådan inre smärta

psykisk smärta

Mina egna ord gjorde mest ont

Det han sa visste jag ju redan, hade jag ju redan sagt till mig själv

1000 gånger

jag hatade mig själv mest av alla och kunde knappt stå ut med att han låg där bredvid och tröstade mig

Det var ju jag som hade sårat 

jag som hade pajjat

jag som hade förstört

än en gång.

 

och han sa det där.

det där som jag redan visste.

att lär du dig inte kommer det aldrig att funka

med någon

 

nu vill jag bara här ifrån

skam

försvinner inte så lätt

jag vill skapa nytt

hitta nya

bli ny

för all framtid

 

och jag vill lära mig

lära mig hos någon som kan

jag vill veta varför jag ångrar mig så fort jag bestämt mig

för hur kan jag alltid välja så fel att jag alltid behöver ångra mig?

Han är fin, det är inte det som är problemet. 

Och han tycker om mig precis som jag är, om än lite väl mycket ibland. 

Han älskar att kramas, precis som jag, faktum är att vi kan ligga och bara hålla om varandra i timmar.

Och när jag blir trött låter han mig ligga på hans arm och stryker mig över håret eller kliar mig på ryggen tills jag somnar.

 

Egentligen är han perfekt, men det är inte det som är problemet.

Problemet är det som skaver lite när han säger att han gillar mig. När han kysser mig som om det inte fanns någon annan och när jag ser i hans ögon hur mycket han vill. Problemet är att det finns någon annan. Någon annan som funnits där sedan början på gymnasiet. Någon annan som jag ägnat timmar åt att gråta över för att han inte var min, som tagit upp dagbokssidor flera månader i följd. Någon annan som nyss gjort slut med sin flickvän. Som är fri tillslut, när inte jag är det. Och jag faller igen.

 

Denna någon stod plötsligt i dörren igårkväll. Skulle hämta något han glömt. Och när han stod där i dörren fanns det inget tvivel. "Han är inte hennes längre han är inte hennes längre han är inte hennes längre". Det ekade och jag exploderade. Och hans blick, sådär dröjande på något vis. Jag kunde svurit på att han också ville. Men innan jag han tänka var han borta igen, och jag var tillbaka i tanken att han måste vara den vackraste på hela jorden. 

 

 

 

Minns den här mattan. Sist jag satt här. Den var så ful, så jävla ful. Fel färgkombinationer och inkletade tuggummifläckar.

Nu är den vacker, så jävla vacker.

För han gör mig glad.

han var så himla söt

hans hand runt min nacke

han var så himla söt

hans öl i min hand

han var så himla söt

hans lockar mot mitt öra

han var så himla söt

hans nummer i min telefon

han var så himla söt

 

 

 

Vad som är viktigt- det är så himla svårt.

Aldrig vet en vad det är som drar, vad det är som får en att göra eller inte göra saker. 

 

Vad det är som får en att skicka iväg det där smset som kommer rasera allt

Vad som håller en tillbaka från att gå fram till han där på bänken som ler så stort varje gång han tittar

Vad som får en att sätta stopp säga nej springa bort från någon som vill en så väl och inget annat

Vad som stoppar en från att inte hångla upp den där killen som är ett år yngre och så himla söt 

 

Är det förnuftet? Det undermedvetna? Något slags inre begär?

 

Alla spärrar, alla vidöppna dörrar man aldrig väljer, alla tecken och varningssignaler som man inte har ögon för, vad händer med dessa?

Det är när jag går hem den dagen som jag märker det. Hur isvinden i håret och de regnvåta löven som fastnar under skorna gör mig så himla lycklig. Just i stunden. Hur jag vill le mot varenda person jag går förbi, hur jag vill springa så fort jag kan och skrika högt rakt ut bara för att. Upprepar för mig själv gång på gång vad hon sa. "Du har kommit så långt." Och för första gången på länge tror jag på vad hon säger. Jag tror på henne när hon säger jag klarar det. Jag tror henne när hon ser mig rakt i ögonen och säger det jag allra mest behöver höra. Jag tror henne fast att hon får säga det några gånger. Om och om igen. Och jag lyssnar och bearbetar tills det tillslut går in. Jag känner det. Tunnt och försiktigt, men jag KÄNNER DET. Som om en liten, liten dörr inom mig öppnar sig, ger mig en skymt av verkligheten. Och jag tänker att verkligheten, som den är nu, har aldrig varit vackrare.