jag är havet

Det är när jag går hem den dagen som jag märker det. Hur isvinden i håret och de regnvåta löven som fastnar under skorna gör mig så himla lycklig. Just i stunden. Hur jag vill le mot varenda person jag går förbi, hur jag vill springa så fort jag kan och skrika högt rakt ut bara för att. Upprepar för mig själv gång på gång vad hon sa. "Du har kommit så långt." Och för första gången på länge tror jag på vad hon säger. Jag tror på henne när hon säger jag klarar det. Jag tror henne när hon ser mig rakt i ögonen och säger det jag allra mest behöver höra. Jag tror henne fast att hon får säga det några gånger. Om och om igen. Och jag lyssnar och bearbetar tills det tillslut går in. Jag känner det. Tunnt och försiktigt, men jag KÄNNER DET. Som om en liten, liten dörr inom mig öppnar sig, ger mig en skymt av verkligheten. Och jag tänker att verkligheten, som den är nu, har aldrig varit vackrare.

Kommentarer
Postat av: Moa

Vad det än handlar om så är jag så glad för att det börjar bli bättre! Kram

Svar: Tack fina. Kram
kraftfalt.blogg.se

2013-10-26 @ 07:24:38
URL: http://flowerfall.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0