Vi ska veta var vi har varandra men inget ska aldrig någonsin vara äkta
Allt handlar om makt. Status. Du vill inte känna mig. Du vill inte veta vem jag verkligen är. Men det är okej, det är inte ditt fel och jag klandrar dig inte. Du är fin och det är världens fel. Inte ditt. Du visste inte vad du gav dig in på. Vem. Du vet inte vad jag tänker, och allt kommer bara bli fel. Vi ska inte träffas, vi ska inte ens ses. Du har det bra där du är och jag har det bra här. Åtminstone helt okej. För om jag bara fick leva fullt ut. Drömma vad jag vill och önska vad jag vill. Då skulle det vara bra. Men då skulle det inte vara som det är nu och nu är mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan det.
Du vill inte känna mig för jag skulle bara såra dig. Det har jag redan gjort. Jag har betett mig precis på det sättet som jag föraktar och hatar folk som gör. Och det värsta är att jag inte ens mår dåligt över det. Det ger mig makt. Känslan av att ha den högsta kontrollen för en gångs skull, den som styr och kan avsluta eller påbörja när den vill. Känslan av att slippa vara den sårbara. Den öppna. Den som är rädd för allt. Slippa vara orolig och istället ha makten av att känna att någon annan är det. Rädd att förlora. Att falla. Det är inte kärlek. Det är bara lek. Och den som vinner tar makten som är det viktigaste av allt.
det var så längesen nu och jag har glömt allt dåligt
Jag minns den där dagen i ettan på gymnasiet när F fortfarande bodde här och vi precis hade börjat chatta du och jag, (jag vet för jag skrev i min dagbok att du log mot mig en gång på naturkunskapen och hade fina ögon). Hur som helst var vi på väg till bussen F och jag. Det hällregnade och tätt ihop under hennes paraply småsprang vi. Stannade till under taket vid ingången till sjukhuset för att vänta ut det värsta och det var då du kom ifatt oss. Du sa "jävlar vilket väder" och sen minns jag inte vad vi sa mer men jag minns hur du log när du sa det och hur du fällde ner kapuschongen på din prassliga regnjacka för att se bättre. Jag skrattade nog bara för jag var lite nervös och det var F som föreslog att vi nog skulle gå vidare nu för ja vår buss går ju snart. Du skulle åt samma håll som vi och jag var jätteobekväm hela sista biten för du fick inte plats under vårt paraply och jag hade inget att prata om. Sen skiljdes vi åt för du skulle ner för backen och jag trodde nästan att du skulle drunkna, för så mycket regnade det och du skulle gå hem.
När jag kommer hem den kvällen väntar ett meddelande från dig.
"Hur var båtturen hem?" står det, och jag ler när jag läser för jag hade precis tänkt skriva att hoppas du inte drunknade. Sen frågar du om jag vill fika någon gång och jag svarar ja, för det vill jag jättejättemycket just då, jst där.
kan inte sluta tänka känns som att jag inbillar mig snart
Jag spelar upp det om och om igen. Som en gammal videofilm fast i huvudet. Fram och tillbaka, om och om igen. Hans varma händer genom mitt hår, runt min midja och lite under min kjol. Hans läppar mot mina och skäggstubben som kittlar mot hakan. Jag vet inte vem han är, vad han heter eller hur gammal han är och det suger så himla hårt samtidigt som det nog är bäst så. Jag behöver liksom inte oroa mig för att jag var kass på att hångla för jag får aldrig veta. Men samtidigt - han charmade mig så in i norden. Dansade så jävla bra och hade värsta bästa euphoria-atityden. Ge mig mer av detta känner jag bara, ge mig mer. Och varför. VARFÖR kan jag inte bara få minnas hans ansikte. Jag minns i alla fall hur det kändes att dra fingrarna genom hans hår. Då vet jag att det var på riktigt. Och en grej bara, det här är liksom mitt första hångel. Jag MÅSTE faktiskt få analysera sönder det och aldrigaldrig glömma det. Så är det bara.
update: Nu minns jag också hur jag torkade mig lite tafatt om munnen när han lämnade mina läppar, och så såg jag hur han skrattade, fast på ett snällt sätt, genom de hårt blinkande ljusen. Det var fint på något sätt.
update nr2: jo jag gjorde faktiskt så att jag letade igenom ca alla mina vänners vänner och försökte hitta den här snubben bara genom de tre första bokstäverna i hans namn. Dom minns jag, men inte mer. Fuck vin. På riktigt alltså. Man blir lite bedövad liksom. Och nä, jag hittade inte honom.
ba' publicera den nu
Jag stirrar på datorskärmen. Försöker känna något. Typ glädje. Jag har bytt profilbild på facebook. Varför? Jag tyckte att jag såg för deppig ut på den förra, och glad ska man ju vara för då blir man omtyckt. Väl? Tolv likes har den fått. Tolv stycken personer har tryckt på en knapp för att bekräfta mig. Tolv personer tycker att jag är snygg. Tolv personer tycker att jag är okej. Vilka? Har dom tillräckligt med status eller integritet för att det ska vara värt något? Eller är det bara sådana som jag inte bryr mig om vad de tycker? (man tänker faktiskt så och det vet ni alla) Vems uppmärksamhet vill jag ha egentligen? Och DÄR kom den. Den trettonde. Han som är snygg, och jävlar, det kändes ändå lite i magen. Han bekräftade mig. Det är värt något att han gillade min profilbild på facebook. Varför? Jo... För då känner jag mig snyggare. Om en person som jag anser snygg verkar se mig som snygg betyder det massor. Jag litar ju på den personens koll på sånt här. Jag blir skitglad och kan glädja mig åt detta en stund. Men det tar slut ganska fort...För vad ger det mig att han och de tolv andra har tryckt på en knapp för att visa att de tycker att en bild på mig på facebook är ganska fin. VAD GER DET MIG I LÄNGDEN? Nej juste, inte ett skit. För vi har inte utbytt några tankar. Inga samtal. Vi har inte precis nytta av varandra, för en like blir inte mycket mer än en väldigt lätt klapp på axeln i längden. Liksom "du är okej, du är snygg, du kan ha den här profilbilden, det accepterar jag". Och ju fler desto bättre. Helst ska det vara upp emot trettio. För det har ju en annan av mina bilder fått...Är inte den här lika snygg? Vad gör jag för fel? Borde jag vinklat huvudet åt andra hållet, haft en annan tröja på mig, satt upp håret...? Varför är jag inte lika accepterad? döööööööö.
Jag dör snart på facebook. Det bara liksom suger musten ur en och ger en ett sånt sjuhelsike bekräftelsebehov.
första bästa
Vi är exakt lika långa. Min panna mot hans och vi har dansat i minst en timme. Vi är på ett uteställe mitt i stan och jag har någon annans leg i väskan och världens bästa känsla i magen. Jag vet inte hans ålder eller namn men det spelar ingen roll för med sina varma händer och stora leende dansar han mig bort i natten och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut. Han bugar och sträcker fram handen på ett oseriöst men så jävla charmigt sätt och så gör vi buggsnurrar bland all den svintråkiga housemusiken och så plötsligt ett sånt där tango-move där han liksom kastar mig ner mot sitt lår. Jag är inte beredd och skrattar högt för hela situationen är så jävla härlig. Han kysser mig hårt, lyfter upp mig igen och vi är så nära nu. Inte ens en centimeter och vi börjar hångla. Mitt huvud i hans händer när han varsamt strykt undan mitt hår, och fast att våra tänder slår i då och då så spelar det ingen roll. Jag bryr mig inte och han bryr sig inte och det är så opretantiöst alltihop. Så bra. Som om inget spelar roll samtidigt som allt spelar roll för det här är mitt första hångel någonsin och inget kan stoppa mig nu.
