hemma är här för en stund
jag saknar hemma ibland men jag vill inte vara någon annan stans alls än här just nu
när jag och F går från yogan i regnet kan ingen av oss sluta kärleksförklara allt
den här platsen, de här människorna, den här skolan
allt allt allt,
allt.
och vi kommer under fund med att den där känslan av att längta bort inte existerar här
det är som om den här byn är fri
älskad av så många för evigt, gjorde den fri från längtan till något annat
och när jag går förbi "är du lycklig?" klottrat på gult tegel vid backen med alla tallar
då
är
jag
det
vi?
och jag såg honom rakt i ögonen och sa exakt precis det jag hade inom mig och det kändes i hela kroppen.
först i en viskning och han frågade vad sa du och då sa jag det på riktigt med magen med hjärtat
"du är så fin"
då
jag kan inte skriva något bra alls
jag tror mitt hjärta är för varmt
överhettat
på högvarv
tar över hjärnan
slår ut allt som inte heter hans namn
M
okej allt är facking upp och ner
han är inget alls längre,
för jag har blivit kär
blixtkär på en sekund och det går inte att hindra
för han är fin
fin på riktigt
jag vet inte längre för han är så jävla fin
man väljer inte vem man blir kär i
men om man fick välja hade jag inte tvekat en sekund
