kraftfalt.blogg.se

Det är vad som slår mig när jag sitter framför spegeln i frisörstolen och tvingas stirra på mitt tomma trötta ansikte.

Jag har inte sovit på flera nätter. Inte särskilt ordentligt i alla fall. Och jag har inte ätit på flera dagar. Inte heller det ordentligt i alla fall. Och i mina förut gröna ögon bildas ett mönster av något som jag gång på gång försökt förstå.

Och det är nu jag förstår det. Hur jag gjorde det så lätt för mig. Hur jag bara var arg hela tiden. Var arg i matteboken sista fredagstimmen, var arg under sena kvällssamtal i chatten, var arg i korridoren och brände med blickar. Hårda blickar och vassa ord som han kanske inte förstod varför. Han kan inte ha förstått varför för det fanns inget därför. Det var bara jag. Jag som inte förstod. För om man skulle räkna alla gånger och några till så är det femtio procent mitt fel och kanske lite till att vi inte ens vågar dela ögonkontakt med varandra mer.

 

Jag står framför badrumsspegeln. Den är för en gångs skull fri från imma för jag duschade kallt. Iskallt. Klockan är 01.36 och jag har nyss gråtit hjärtat ur mig.

Jag grät hjärtat ner till universums botten efter att ha insett det faktum vi två, jag och han som jag inte vågar känna något för, delar något viktigt djupt där inne. Långt där inne bland trassliga tankebanor och stökiga känslor finns något, men vägen dit gör så ofantligt ont att jag tappar fotfästet. Tappar allt jag någonsin trott på, faller mot marken men landar aldrig. Blir hängande i luften med verkligheten kastad rakt i ansiktet.

Så nu, sju sekunder och en verklighet senare, när alla tårar runnit ner i avloppet med en iskall dusch, står jag framför spegeln med rödsprängda ögon och ser mig själv för första gången. Och jag tänker att det har ju alltid varit såhär förfan. Varför bara inser jag det inte.

Jag är inte kär i honom längre.

Min skola är gul. Den består av två stora hus i gult tegel och där lever jag ibland. Inte nu på sommarlovet såklart men alltid annars. På dagarna i skolan kan det handla om att bestämma vilken soffa man vill hänga i mellan lektionerna, vilket bord man vill sitta vid på lunchen eller vilket godis man ska välja i cafeterian med de röda skinnpallarna. Mest handlar det nog i och för sig om att vilja vara där han som man tycker är så jävla snygg är eller att hinna fram till matsalen i tid och medans han fortfarande är där när det inte handlar om att han inte är i skolan alls. Då kan det handla om att försöka vara glad även om man inte är det alls, eller att hamna i en hög på golvet i det där lilla rummet i källaren utan fönster med de man tycker om bäst och skratta tills man inte kan andas längre. Och när han är i skolan kan det istället handla om att springa snabbtsnabbtsnabbt genom korridoren slå i knätt hårthårthårt i en bänk för att man försöker fly från det som man gjorde igår och om han ser mig idag blir det alldeles för pinsamt men så kan man inte göra allt utan att skratta så mycket samtidigt att man hamnar i den där högen på golvet igen. För man tycker om dom man hänger med så jäkla mycket och då kan det istället för honom handla om att dom man hänger med som man tycker om så jäkla mycket egentligen är viktigast av allt. Och det vet man.