(det kanske är känslan jag saknar mest?)
varje morgon när jag vaknar är det imma på mitt fönster. mer och mer för varje dag. blir det kallare? eller andas jag varmare? det kanske är både och. ändå känns det inte som om något blir bättre. jag saknar honom när jag är ensam, det gör jag. SÅ JÄVLA MYCKET ibland när jag tänker på när vi satt brevid varandra på den där piren i norra hamnen och våra knän snuddade hela tiden och jag bara kände mig så himla lugn. Och även om jag kommer sitta brevid honom fler gånger så kommer vi inte ens snudda vid varandra över huvud taget fler gånger och det kommer inte heller kännas lika dant. Det kommer inte göra det för jag kommer inte tillåta mig att känna lika dant då. (föresten så kommer vi inte ens vara i närheten av varandra för det kommer jag att se till, varesig jag vill eller inte) Och han kommer aldrig sova hos mig och jag aldrig hos honom för det kommer bli för mycket och för på riktigt och vi kommer inte klara det någon av oss för allt kommer bara trasas sönder ännu mer av det.
och det är sådär jag känner nu ja. så som jag skrivit.
23.59
Sex stycken förlåt och det kommer aldrig att bli Vi.
Igår natt blev det översvämning.
here's to you, you miserable fuck.
correction på förra inlägget- JO HAN FÅR MIG VISST ATT MÅ DÅLIGT. Thats why jag ligger under täcket hemma (och är ännu mer miserabel än i fredags), istället för att hångla med honom i hans soffa.
Vill bara be honom att SNÄLLA INTE skriva saker som han inte vågar mena sen. Jag hatar honom när han gör så.
Så om livet nu ska liknas med något som har med ett tivoli att göra, typ berochdalbana, karusell eller ja, w/e. Kunde jag inte bara blivit tilldelad kaninresan då istället för typ balder blandat med kanonen(+flumride, för alla tårar LOL)?????? Var jag inte värd det? Eller vad säger du där uppe, du Gud som fan inte finns?????
Nähej vet ni vad, jag är värd mer än så. Till och med mer än kaninresan.
jag blir ju begravd under allt liksom
jag kan inte formulera mig denna söndag. kanske för att jag inte vet vad jag vill formulera. vad jag vill sammanfatta. men såhär då: i helgen var jag full, ringde honom och fick höra hans röst för det var ju det jag ville. han lät glad och två timmar senare smsade han och frågade om jag ville gifta mig med honom. jag skrattade högt och tänkte att fan vad konstigt allt är, svarade ja tack klart jag vill och tog ett glas vin till. (haha rim). han skrev alldeles för fina saker sen, och jag blev alldeles för känslomässig. Kunde inte riktigt hantera allt, och när han skriver att han ångrar att han aldrig kysst mig blir jag vimmelkantig och går ut på trappan. jag ska inte spy, hallå nej, jag ska bara sitta där ett tag, chilla. och nu är klockan fyra på morgonen och tidningspojken kommer förbi och där sitter jag i gula gummiskor, (det var det enda som fanns tydligen), är jävligt miserabel och lutar huvudet mot dörren. tänker att jag måste bara få andas lite snälla. det här går för fort och det känns alldeles för mycket och anledningen till att jag sedan mår så dåligt och inte somnar för ens åtta den här natten, är han minst halva anledningen till. Inte för att han får mig att må dåligt, men för att känslorna inte får plats i mig, det svämmar liksom över, tar över hela mig och jag vet fan inte vem jag är längre.
hans kramar är de mjukaste och jag kan inte titta när han ler
Vi sitter på ett fik. Jag har aldrig varit där förut och alla hans kompisar är också där. Jag förstår inte hur jag klarar det. Hur jag klarar att ta i hand och säga hej och flika in små grejer i samtal fast jag inte hör till. Fast jag är någon annan som ingen känner. Fast jag inte var beredd. För bara ett år sen hade jag inte vågat, men det är skillnad nu.
Vi sitter mitt emot varandra och har varsin kopp grönt te framför oss. Jag tog samma som honom mest för att jag fick beslutsångest men också för att jag frös lite. Det är redan oktober. Han och de andra gestikulerar vilt och diskuterar något som jag missade början på men det gör ingenting. Då och då vänder han sig mot mig igen och ler. Det suger i magen för jag kan inte titta när han ler. Det är för stort. Men det spelar ingen roll. Hans fot snuddar nu lätt vid min under bordet och han flyttar sig inte. Och fast jag har tjocka läderskor brinner det majbrasa inom mig från tårna och upp genom hela kroppen.
Det går en timme, snart två, och antalet människor blir färre och färre för varje minut som går. Det är höstkallt ute och nu pratar vi om björnar. Jag också. Någon berättar något om att björnar inte kan springa i nerförsbacke och han lyssnar koncentrerat och fingrar på bordskanten. Jag betraktar honom i tystnad och tänker på hur snälla ögon han har, när han plötsligt sakta skjuter undan tekopparna mellan oss och vilar sin arm på bordet. Hans hand hamnar nu bara en knapp centimeter från min och jag kväver en impuls att röra vi den. Jag får inte. Inte nu, inte än.
Snart reser sig ännu än av hans kompisar för att gå och jag tittar på klockan som snart är fem. Jag vill komma hem innan de andra för att slippa frågor, för jag orkar inte det idag och de vet inte om honom än. Jag slänger en sista blick på hans hand innan jag sträcker mig efter min gråsvarta parkas och säger att jag också måste gå nu. Reser mig upp och trär jackan över axlarna. Han ställer sig också upp, rakt emot mig. Han ler och vi kramas hejdå, och trots att stunden våra axlar snuddar vid varandra är över på en milisekund hinner jag tänka att hans kramar måste vara de mjukaste i hela världen. Så går jag.
anteckning från någon kall jävla oktobernatt
Ibland vet jag inte vem jag är. Som ikväll typ när jag gick ner för att ta en kvällsmacka och jag såg min otydliga spegelbild i det nattsvarta fönstret och tänkte att så är det nog, ja. Det är allt jag vet. Allt jag ser. Jag vet inte mer av mig själv för hur lätt är det att göra det när man bara jobbar för att vara andra till lags hela tiden. Tänker att nu måste jag anpassa mig och vara glad och så JÄVLA TREVLIG så folk tycker om mig och så att dom inte blir arga på mig. Hålla med alla olika på alla håll och kanter för man vill inte tycka fel för då kanske någon blir arg och lämnar mig. Då kanske någon blir så arg att de aldrig mer vill se på mig så då är det väl bäst att jag säger förlåt ändå då. Ber om ursäkt och så. Men för vad? Det spelar ingen roll. Bara allt blir bra. Bara jag inte blir lämnad ensam och själv och tvingas vänta balanserandes på det där jäkla bänkryggstödet som i femman när jag var ny i klassen och folk trodde jag var kille på grund av mina kläder som inte var köpta på Lindex Kappahl Hm's tjejavdelning utan stadiums pojkavdelning för jag ville ha något som satt bekvämt. Och piss åt helvete för det fanns inget som var bekvämt av alla klistriga glittriga plastiga tighta plagg på tjejavdelningen. För trots att mamma försökte en gång med en tröja som det stod något om disco på (den var i alla fall blå) så gick det fanken heller och trots att min kompis sa att den där tröjan borde du ha på skoldiscot absolut så hade jag inte det utan bar mjuka bruna manchesterbyxor och skjorta istället. Det var inte så det skulle vara, men det var så jag skulle vara.
Vi är kanske något ändå, inte inget alls i alla fall
Alltså. Han är så sjukt fin. Vill typ flyga tiotusenmeter upp i luften rakt igenom och förbi alla fula moln och hem till honom sen krama honom hårt hårt hårt och aldrig släppa taget. Då skulle allt vara bra.
allt
Idag skolkade jag sista lektionen för att sitta brevid honom och mitt emot havet och känna hur våra knän snuddade nästan hela tiden. För att prata om hur läskigt det är med jättestora båtar, hur sjukt stort havet är och för att höra honom berätta om hur vacker hans favoritstad är.
För att han är så himla fin.
