Då
00.41
Är jag helt bedövad
Kanske alkohol gör det
Vet inte men
Känner inget
Alls
Tom
Om någon bad mig ta ett beslut
Om det hände
Det skulle förstöra mig
Förgöra mig
Lämna mig
Är jag så ensam?
laga
Idag:
efter att det brast lite igår och liksom allt rann ur mig (nästan i alla fall) blev det så att jag fick ta till drastiska åtgärder. För det finns åtgärder när man går sönder, det gör det.
Man kan till exempel prata om det med någon vilket är det tråkkigaste rådet som finns men det är ju sant och det vet alla. Och har man ingen att prata med kan man skriva om det, liksom diskutera med sig själv. Det brukar jag göra. Sen när man fått ur det får man gärna sova lite här och var, för det kan vara ansträngande med känslostorm. Sen kan man också stänga av mobilen för att liksom distansiera sig själv litegrann från allt. Försöka samla ihop det där splittrade tillståndet som brukar infinna sig med en mobil i närheten. Och sen, när man liksom inte pallar vara ledsen mer, då kan man baka piroger istället. Cykla i ilfart till närmsta affär och handla vad som saknas och sen ba köra så hårt och all in och strunta i alla försiktighetsåtgärder som förkläde osv och bli supermjölig och skitig och fettig. Man kan ta tid på sig, vara snabb. Stöka till eller vara otroligt ordningssam. Och när man är klar, då äter man om man vill det eller bjuder om man vill det. Sen kan man bli lite rastlös. Då kan man ta en liten gråtpaus alternativt sovpaus och sen kan man göra något helt annat som att måla om något till exempel. En röd gammal pall till exempel. Som behöver sandpappras först gärna. Det är bra för att få ut aggresioner liksom. Så kan man köra på det samt lyssna på Beyoncé eller dylikt och äta choklad och dricka julmust och bara bara bara koncentrera sig på de blanka fläckarna som måste bort för att man ska kunna måla sen.
Men sen kan det hända att man tappar det där försprånget man fått lite genom att logga in på facebook och se att han har skrivit och inte veta vad man ska göra igen, men det gör faktiskt inget. Inte ett skit. För det blir bättre tillslut. Och är det inte bra nu är det bara inte slut än, som någon klok sa en gång.
vad det handlar om
sandras citat
"I will remember the kisses and how you gave me everything you had and how I offered you what was left of me."
facit
störst av allt är kärleken
störst av allt är skammen
allt gick sönder och det här är världens sämsta text men jag behövde skriva den ändå
Jag pajjade allt igen. Mig själv, honom, och oss.
Ingenting höll när jag krigade mot mig själv.
Han förstod inte, bad mig förklara, men jag förstod ju inte heller
I alla fall inte vad.
Bara att och att det inte räckte längre
Jag räckte inte längre
Aldrig förut har jag upplevt sådan inre smärta
psykisk smärta
Mina egna ord gjorde mest ont
Det han sa visste jag ju redan, hade jag ju redan sagt till mig själv
1000 gånger
jag hatade mig själv mest av alla och kunde knappt stå ut med att han låg där bredvid och tröstade mig
Det var ju jag som hade sårat
jag som hade pajjat
jag som hade förstört
än en gång.
och han sa det där.
det där som jag redan visste.
att lär du dig inte kommer det aldrig att funka
med någon
nu vill jag bara här ifrån
skam
försvinner inte så lätt
jag vill skapa nytt
hitta nya
bli ny
för all framtid
och jag vill lära mig
lära mig hos någon som kan
jag vill veta varför jag ångrar mig så fort jag bestämt mig
för hur kan jag alltid välja så fel att jag alltid behöver ångra mig?
caféklotter
Jag tänker så mycket. För mycket. Men så säger alla. Han säger det också men jag tror honom inte riktigt. Han verkar så säker. Som om han har koll på världen. Fast ibland ser jag något annat. En liten liten spricka. Varför jag blir glad då? Jo, då har det att göra med hans hemliga sidor. De han försöker dölja. Det allra mest intressanta. Det visar vem han egentligen är.
Kluven. Det är vad jag är. I fem delar? Eller? egentligen inte kanske. Velig? Trött? Rädd? ja rädd. För vad? För att bli lämnad ensam, för att ses som en dålig människa, för att inte klara av, för att börja gråta vid fel tillfälle, för att vara fel, för att folk ska skratta åt mig, för att jag ska känna mig fel. Och jag vet att det är så onödigt att vara rädd, att det gynnar ju ingen att jag springer omkring och oroar mig.
Problemet är bara att jag tror att det gör det. Jag tror att det jag gör andra människor en tjänst om jag bara anstränger mig för att inte vara jobbig, om jag bara tänker på hur jag ska bete mig så att de inte ska bli sura, ledsna,irriterade eller till och med bara reagera alls.
Vad gör jag med mig själv- jo, sopar undan, suddar ut trycker ner.
Snart kanske jag inte finns längre
fel
Han är fin, det är inte det som är problemet.
Och han tycker om mig precis som jag är, om än lite väl mycket ibland.
Han älskar att kramas, precis som jag, faktum är att vi kan ligga och bara hålla om varandra i timmar.
Och när jag blir trött låter han mig ligga på hans arm och stryker mig över håret eller kliar mig på ryggen tills jag somnar.
Egentligen är han perfekt, men det är inte det som är problemet.
Problemet är det som skaver lite när han säger att han gillar mig. När han kysser mig som om det inte fanns någon annan och när jag ser i hans ögon hur mycket han vill. Problemet är att det finns någon annan. Någon annan som funnits där sedan början på gymnasiet. Någon annan som jag ägnat timmar åt att gråta över för att han inte var min, som tagit upp dagbokssidor flera månader i följd. Någon annan som nyss gjort slut med sin flickvän. Som är fri tillslut, när inte jag är det. Och jag faller igen.
Denna någon stod plötsligt i dörren igårkväll. Skulle hämta något han glömt. Och när han stod där i dörren fanns det inget tvivel. "Han är inte hennes längre han är inte hennes längre han är inte hennes längre". Det ekade och jag exploderade. Och hans blick, sådär dröjande på något vis. Jag kunde svurit på att han också ville. Men innan jag han tänka var han borta igen, och jag var tillbaka i tanken att han måste vara den vackraste på hela jorden.
