jävla skit
ett meddelande, två ord.
det är han. han som jag försökt glömma sedan december och nu har vi bestämt att vi ska ses.
ses och snacka.
vi som inte hörts eller setts på ett halvår och nu hör han av sig. nu.
och allt jag kan tänka är att kunde han inte ha väntat. kunde han inte ha väntat bara lite till åtminstone innan han krossade allt igen.
jag har inte andats klart. är inte redo alls.
jag måste lägga mig ner, dämpa hjärtslagen men det går inte
fan vad jag inte vill detta
så mycket vill jag kyssa dig
ett två tre fyra fem sex sju
så länge höll vi ögonkontakt
jag vet men inte du, min blick gömd bakom solglasögon
det var inte meningen och jag var inte beredd
som en blixt och helt plötsligt
jag minns precis hur du såg ut
hur du gick på
hur du gick förbi
hur du aldrig släppte
det var jag
ett två tre
så många gånger har vi bytt blickar
andra gången och du är snabb och tittar bort
tredje gången och min buss passerar dig där du går och vi ser genom bussfönstret
vänder oss om efter varandra och jag vill aldrig släppa
i mina tankar får jag bussen bromsa lika hårt som mitt hjärta slår
ett två tre fyra fem sex sju åtta
så många gånger har jag bläddrat efter din sida i skolkatalogen
så fin
så fin
så fin
du ler
jag dör
ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio tusen
så mycket vill jag kyssa dig
tappar
Jag är livrädd. Egentligen är jag så jävla rädd.
För att inte orka, för att inte våga, för att misslyckas
För att förlora någon, för att aldrig hitta någon
För att dö i förtid, för att bli gammal och ensam
Jag är rädd för allt.
För livet, för döden och för att det inte finns något där efter.
Att man bara försvinner och aldrig, aldrig mera finns.
Jag är så rädd att jag inte vågar leva.
jag har inte glömt fast att de är flera nu
Och jag tänker att jag ska bli som han i The Truman Show, som letar halva sitt liv efter den flicka han är kär i och klipper ut ögon och läppar och näsor ur tidningarna för att få en enda bild som liknar hennes ansikte. En enda bild.
För det är det enda som behövs. Men inte ens det, inte ens hans ansikte fastnade på näthinnan. Jag ser skorna, håret, händerna, rörelserna. Men inget mer. Det är som om han aldrig fanns. Men jag vet ju det. Det hände och han finns någonstans i världen. Någonstans kanske jag plötsligt ser honom och vet att det var han. Han som fick min första kyss. Då ska jag fråga vad han heter och sen ska jag vända om och gå igen. Jag vill bara ha någon att minnas.
