jag är havet
Det är när jag går hem den dagen som jag märker det. Hur isvinden i håret och de regnvåta löven som fastnar under skorna gör mig så himla lycklig. Just i stunden. Hur jag vill le mot varenda person jag går förbi, hur jag vill springa så fort jag kan och skrika högt rakt ut bara för att. Upprepar för mig själv gång på gång vad hon sa. "Du har kommit så långt." Och för första gången på länge tror jag på vad hon säger. Jag tror på henne när hon säger jag klarar det. Jag tror henne när hon ser mig rakt i ögonen och säger det jag allra mest behöver höra. Jag tror henne fast att hon får säga det några gånger. Om och om igen. Och jag lyssnar och bearbetar tills det tillslut går in. Jag känner det. Tunnt och försiktigt, men jag KÄNNER DET. Som om en liten, liten dörr inom mig öppnar sig, ger mig en skymt av verkligheten. Och jag tänker att verkligheten, som den är nu, har aldrig varit vackrare.
flyr
Jag var där igen.
En sorts undanflykt, tillflykt.
Kanske bara flykt.
Skolkade sista lektionen,
jag hade inget val.
Jag var tvungen att känna mig som någon annan ett tag.
Eller åtminstone som den jag var innan allt det här.
Innan allt pajjade.
Och det hjälpte, stundtals och litegrann,
men så fort jag gick ut genom dörren igen slog verkligheten emot mig.
Hårt, som en kall vass sten.
ingen nåd
ren och skär verklighet
ensam verklighet
att orka
Gardell skriver att allt faller. Förr eller senare faller allt. Och jag tänker att om allt ändå ska falla kan man ju lika gärna bygga det hur man vill från början. Ingen idé att vara rädd. Ingen idé att tänka igenom allt tusen gånger om. Och ju oftare det faller, desto skickligare blir man på att bygga upp allt igen. Jag försöker tänka så ikväll. För ikväll pajjade allt. Min plan, min ork. Och mamma satt bredvid sa att jo du orkar visst, vi hjälper dig. Och jag orkade för jag orkar alltid. Jag har orkat hela mitt liv.
