nyanser

att försöka älska
jag trodde männsikor gjorde så mest hela tiden
tänk bara hur superliten sannolikhet det är att man träffar någon som vill tycka om precis lika mycket som man själv vill tycka om,
bara helt plötsligt
hur kan det ens bara vara så undrade jag
det kan inte vara så bestämde jag och snurrade runt allt något alldeles kopiöst i hjärnan
regler och färdiga sanningar,
man kan inte ha det
det blir fel för de stämmer så olika vid olika stunder på olika människor
inget är aldrig någonsin detsamma som förra gången
han kan finns där,
tycka om så att han sprängs
och vara exakt som man ska,
men jag kanske ändå aldrig tycker om,
eller sprängs
och så kan någon annan finnas där och göra precis detsamma 
men annorlunda
och då sprängs jag kanske
bara helt plötsligt
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0