kraftfalt.blogg.se

Jag står på busshållsplatsen. Klockan är sju på morgonen, det är bäckmörkt ute och om en timme börjar skolan. Jag stoppar händerna djupare ner i fickorna och ur min mun kommer det vattenrök. Bussen borde vara här när som helst.

 

I en av busskurarna bjuder de på glögg och pepparkakor men jag tar inte. Tänker att vilken fin gest, men jag vågar inte. Vågar inte vända mig om igen för när jag vände mig om för exakt 27 sekunder sedan såg jag honom. Lutad mot busskuren med den vanliga träningsväskan vid fötterna. Jag vet för jag räknade och jag vet för jag brukar se honom nästan varje morgon på väg till bussen. Han cyklar alltid. Fort. Kommer bakom mig mellan bion och det gamla hotellet och kör om. Jag vet till och med vad han heter. Det börjar på J och jag vet det för att för jättemånga år sedan gick vi på samma skola.

 

Tillslut vänder jag mig om igen. Bara lite, men jag måste få se honom. Måste få se honom bara en gång till. Och det är som ett slag i magen, fast på ett bra sätt. Marinblå duffel och brun gubbkeps. Markerade kindben och lite fräknar fast att det inte är sommar längre. Har han alltid varit så vacker? För grejen är ju att jag aldrig har tittat på honom på det här sättet innan. Han har bara alltid varit där. En av alla vi som delar samma hållplats. Men nu plötsligt ser jag. Och som en blixt från klar himmel tar han mitt frusna tonårshjärta på en milisekund, och än har han inte lämnat tillbaka det. Så kommer bussen och han går från att vara ingenting i mig till att vara den vackraste på jorden vars nacke jag inte kan slita blicken från på den 45 minuter långa bussresan.