kraftfalt.blogg.se

Det är som att man letar efter felet. Som att det finns bara ett. Ett facit svart på vitt. Man letar ihjäl sig efter vad som blev fel. När det blev fel. Misstaget, var är det någonstans? Och man kan inte prata med honom för det gör för ont så man letar i sig själv. Enbart sig själv. För man har ingen annan stans att leta. Gräver djupt. Abgrundsdjupt och man gråter för det tar aldrig slut. Felen man hittar när man bara har ett ställe att leta på blir många. Så blir det ett jävla hål rakt in. Rakt ner. Så försöker man fylla det hålet med annat men med vad? Vad fan ska man fylla det med annat än sig själv? Och vem man är vet man inte längre för det tappade man någonstans på vägen mitt i allt grävande, och det blir liksom för smärtsamt att gå samma väg tillbaka så man stannar.