kraftfalt.blogg.se

Det är något med närhet. Det är något magiskt. Man kan leva på det. Låtsas som om allt är bra och som vanligt. Man kan glömma att äta och aldrig vara hungrig. Man kan sluta vara intresserad av saker man brukade gilla. Man kan sluta tro att man behöver sina vänner. Man kan börja uppskatta nya konstiga saker. Man kan bli glad och obrydd och känna sig helt ny. Man kan till och med känna sig kär. Det kan bli så. Man sitter nästan ihop och då kan man lura sig själv. Man kan tänka på hur det känns att vara sådär nära och det känns ju helt fantastisk. Men vad är det egentligen som är så fantastisk, människan eller känslan? Så kan man börja tycka att man inte känner tillräckligt mycket. Den andra kanske känner mer och vet mer medan man själv ligger där och det enda man egentligen vet är att det känns bra att ligga där och krama någon. Sen vet man inte mer och kanske börjar man känna sig lite stressad, eller pressad. Som om man borde känna mer. Det känns som om man gör fel. Luras. Fast att man kanske egentligen bara är så ärlig man kan vara. Och så är man räddast i världen för att såra, för man vet hur det känns och ingen ska väl känna så. Men det kanske inte går att gå genom livet, år, månader och dagar, utan att bli sårad? Och valen man gör, hur man en gör dom, kan såra en annan människa varesig man vill eller inte, utan att det är någons fel. Men det är det som är så svårt. Och om man letat efter manualen på hur man lever ett liv, i hela sitt liv, letat efter sanningen, hur man gör rätt, ett slags facit, då är det så svårt. Man är övertygad om att det ska vara svart eller vitt. Någons fel, någons förtjänst. Men man kanske måste lära sig leva med att det inte alltid är så. Sällan, rättare sagt. Eller aldrig någonsin.