själslig pusselbit om jag kunde måla
hon dömer inte mig, för hon kan livet
hon kan hur det är, och om jag bara förklarar, så förstår hon
-
jag brukade vara så osäker, men jag ser ju nu varför
det ouppnåeliga idealet
kanske ska jag bara landa i den jag är?
det är hårt, att ett helt långt liv pressa sig ur,
pressa sig ifrån sitt jag och in i ett annat
att hela tiden jobba mot
det gör liksom ont
kronisk smärta
bra smärta?
-
men jag har blivit så bekväm
för bekväm?
eller är jag hård nu kanske
någon gång är det väl ok att bara vara?
att känna att man INTE behöver fixa något i sig själv
-
i alla fall.
hon sa att hon lärt sig sluta jämföra sig med folk
och jag tänkte japp, därför är det.
därför
hon har landat
och jag tror det är mitt eviga mål
kan hon
kan jag
det är klart.
Det är så fruktansvärt svårt att acceptera sig själv. En ständig kamp liksom och man ser upp till de som lyckats ta sig förbi demonerna i huvudet och kan vara lyckliga över vem de är. Du kommer klara det någon gång, jag lovar. Kram
