kraftfalt.blogg.se

Regn och oro. Så skulle man kunna summera dagen. Men det var något annat också, en liten liten ljuspunkt mitt i den råa kylan. Plötsligt var jag påväg mot det där lilla caféet på huvudgatan. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men på 10 minuter hann jag bli klar från sängläge. Någonting drog mig dit, kanske nyfikenhet, kanske hopp.

Caféet är tomt på gäster när jag öppnar glasdörren och kliver in. Den där förkylningen som alla verkar ha nu får mig att behöva harkla mig, men kanske är det inte bara det som är anledningen. Han tittar upp. "Hej"."hejhej".Blå t-shirt, svart förkläde. Blå ögon? Jag minns inte helt säkert. Jag väljer platsen i hörnet och lägger väskan och den svarta regnrocken där, liksom för att dra ut på det lite. Sedan går jag fram för att beställa. Jag ber om en chailatte och betalar med smått skakiga händer. Jag vet inte vad som flugit i mig. Så sätter jag mig vid min plats, den plats där man har bäst sikt över resten av det lilla caféet. För det är verkligen litet, vilket gör att det blir så påtagligt att det bara är vi två där att jag inte kan koncentrera mig på boken jag tagit med mig för att läsa. Som om vi satt i samma vardagsrum.

Jag hör hur det pyser bakom disken. Han skummar mjölk. Annars är det helt tyst. Jag fingrar på min kalender, försöker komma på vart jag ska rikta uppmärksamheten. Lägger en kudde bakom ryggen tillsut och lutar mig mot väggen. Tar upp boken igen. I nästa sekund ställer han glaset på bordet, jag tittar upp. "Tack" säger jag. Han söker min blick och jag möter hans. Han ser nästan lite frågande ut. Som om han ville säga något. Jag tar en paus från boken, lutar armbågarna på bordet och tar en klunk. Chailatten här är den godaste i stan, det vet jag för jag har provat många. Jag andas ut när den varma drycken når magen, vänder blicken mot fönstret igen. Regnet öser ner och folk skyndar till sina bilar med bekymrade ansiktsuttryck. Men jag ler.

Plötsligt får jag ett infall att prata. "Ursäkta" säger jag. Han tittar upp bakom disken. "Ja?" "När stänger ni?" Hans svar dröjer någon sekund, "ehm.. klockan fem" Jag nickar tyst. Kommer inte på mer att säga. Jag blir nervös, börjar fingra på mobilen. Klockan är 16.22 när jag läser ett nytt sms. Försöker svara men kan inte koncentrera mig. Tillslut lyckas jag ändå flytta fokusen till boken igen, skriver ned några anteckningar för att minnas och går sen vidare till språkhistorian. Men jag kan inte låta bli. Lyfter blicken och tittar på honom där han står bakom disken. Är han snygg? Jag vet ju att det inte bara är det som betyder något, och det är just därför det här förundrar mig så. Det är inte hans utseende jag dras till. Det är något annat. Hans ansikte är halvt skymt bakom ett kakfat men så plötsligt tittar han upp och våra blickar möts en kort sekund innan jag viker av igen. Försöker tänka att jag är här för att plugga, inget annat. Men jag vet ju att han känner igen mig. Sist jag var här var det med J, och redan då var det något. Jag riktar blicken mot disken igen. Nu har han klättrat upp på en stege, ser ut att hämta lådor från ett vindsförråd. Tröjärmen glider upp och jag skymtar en tatuering på vänster överarm. Undrar vad den föreställer.

Så plingar det i dörrklockan. En mamma och en dotter kommer in, de vill göra någon slags beställning. Jag sneglar på honom. Ser hur han i en milisekund möter min blick över mammans axel. Det bränner till. Snart går de igen och vi blir ensamma. Han går runt disken, sätter sig på huk framför en dator knappt två meter ifrån mig. Byter musik. Mjuk jazz strömmar ur högtalarna och jag blir lite varm inombords. Det är verkligen bara vi här inne. Jag vill inte att tiden ska gå men det gör den, och tillslut känner jag att det är dags att röra på sig. Jag reser mig upp, trär polon över huvudet och öppnar dörren. "Hejdå." Säger jag innan jag låter den falla igen bakom mig.

Jag styr stegen mot hamnen. Har ingen lust att gå hem ännu. Behöver tänka lite. Det blåser kraftigt ute men det har slutat regna. Pluggar in hörlurarna och drar sjalen några varv runt halsen. Tänker på den där gången när jag mötte honom bakom biografen. Då hade jag också varit där och fikat, med J,och då tog jag också en promenad efteråt. Han hade nog slutat jobba. Då var det också regn i luften. Vi hade svart regnrock båda två och han log mot mig. Det var så fint. Jag stannar inte för ens jag kommit längst ut på bryggan. Sätter mig på bänken som fortfarande är våt efter regnet. Funderar lite. Vad är det som får mig att vilja gå dit? Kanske är det att det känns så hemligt allt ihop. Spännande på något vis, hur vi inte känner varandra eller vet varadras namn, men ändå finns något där.

Jag ställer mig upp och allt jag ser nu är hav. Ibland tycker jag att havet ser ut som ett monster. Ett monster som skulle kunna sluka allt som kom i dess väg, med stora mörka vågor. Men inte idag. Nu är det havet och jag. Ingen annan. Precis så som det ska vara. Solen skiner genom ett moln, får allt att bli ljust och vitt, nästan bländande. Jag känner hur vinden går rakt igenom mig, tar tag i mitt hår. När jag stoppar händerna i fickorna blir regnrocken som ett segel och får mig att vackla lite bakåt. Jag tar ut händerna igen. Andas in och ut, spänner benmusklerna och känner hur jag står stadigt mot den hala bryggan. Hur jag står stadigt mot allt. Blundar, håller ut armarna och känner hur vinden drar och sliter men hur jag står kvar. Tänker att jag klarar allt. Jag ska aldrig ge upp. 
När jag kommer hem den kvällen bara vet jag att jag kommer gå tillbaka till cafét. Snart. Kanske imorgon, kanske nästa måndag. Jag vet för mina fingrar luktar fortfaramde chai, trots att jag duschade när jag kom hem.