jag har inte glömt fast att de är flera nu
Och jag tänker att jag ska bli som han i The Truman Show, som letar halva sitt liv efter den flicka han är kär i och klipper ut ögon och läppar och näsor ur tidningarna för att få en enda bild som liknar hennes ansikte. En enda bild.
För det är det enda som behövs. Men inte ens det, inte ens hans ansikte fastnade på näthinnan. Jag ser skorna, håret, händerna, rörelserna. Men inget mer. Det är som om han aldrig fanns. Men jag vet ju det. Det hände och han finns någonstans i världen. Någonstans kanske jag plötsligt ser honom och vet att det var han. Han som fick min första kyss. Då ska jag fråga vad han heter och sen ska jag vända om och gå igen. Jag vill bara ha någon att minnas.
Kommentarer
Trackback
