I want you and the skyline, these are my demands
Lyssnar på Melissa horns Jag saknar dig mindre och mindre och jag höjer volymen till högsta liksom för att tvinga mig själv till samma känslor. Men det skär i öronen och jag saknar honom mer nu. Nu när tankarna på att flytta hemifrån plötsligt blev ännu mer påtagliga. Hur vi kunde bo närmare varandra och hur vi kunde ses mer då. Hur han kunde komma hem till oss och sitta på golvet och dricka rosé för vi skulle inte ha några möbler. Hur vi kunde hångla i trappuppgången och aldrig somna på natten.
Han är liksom mitt självklara exempel. Ni vet när man tänker hur mycket man vill uppleva något med någon och så sätter man in en speciell person på denna någons plats. Jag klarar mig inte utan denna någon i tankarna och han har den platsen. Alltid nuförtiden. Överallt. Visst tänker jag på andra men det finns liksom inte samma minnen där. Någon hade jag inga känslor för och en annan var bara ett misstag.
Det är uppenbarligen något kvar. Något min kropp försöker säga till mig. Någon otroligt löjlig dragningskraft som jag inte kommer ifrån. För jag vet ju hur jag kände när jag såg honom första gången. Det är liksom det som sitter kvar.
Kommentarer
Postat av: Ida
åh vad fint du skriver
Svar:
kraftfalt.blogg.se
Trackback
