caféklotter

Jag tänker så mycket. För mycket. Men så säger alla. Han säger det också men jag tror honom inte riktigt. Han verkar så säker. Som om han har koll på världen. Fast ibland ser jag något annat. En liten liten spricka. Varför jag blir glad då? Jo, då har det att göra med hans hemliga sidor. De han försöker dölja. Det allra mest intressanta. Det visar vem han egentligen är.

Kluven. Det är vad jag är. I fem delar? Eller? egentligen inte kanske. Velig? Trött? Rädd? ja rädd. För vad? För att bli lämnad ensam, för att ses som en dålig människa, för att inte klara av, för att börja gråta vid fel tillfälle, för att vara fel, för att folk ska skratta åt mig, för att jag ska känna mig fel. Och jag vet att det är så onödigt att vara rädd, att det gynnar ju ingen att jag springer omkring och oroar mig. 

Problemet är bara att jag tror att det gör det. Jag tror att det jag gör andra människor en tjänst om jag bara anstränger mig för att inte vara jobbig, om jag bara tänker på hur jag ska bete mig så att de inte ska bli sura, ledsna,irriterade eller till och med bara reagera alls.

Vad gör jag med mig själv- jo, sopar undan, suddar ut trycker ner. 

Snart kanske jag inte finns längre


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0