anteckning från någon kall jävla oktobernatt
Ibland vet jag inte vem jag är. Som ikväll typ när jag gick ner för att ta en kvällsmacka och jag såg min otydliga spegelbild i det nattsvarta fönstret och tänkte att så är det nog, ja. Det är allt jag vet. Allt jag ser. Jag vet inte mer av mig själv för hur lätt är det att göra det när man bara jobbar för att vara andra till lags hela tiden. Tänker att nu måste jag anpassa mig och vara glad och så JÄVLA TREVLIG så folk tycker om mig och så att dom inte blir arga på mig. Hålla med alla olika på alla håll och kanter för man vill inte tycka fel för då kanske någon blir arg och lämnar mig. Då kanske någon blir så arg att de aldrig mer vill se på mig så då är det väl bäst att jag säger förlåt ändå då. Ber om ursäkt och så. Men för vad? Det spelar ingen roll. Bara allt blir bra. Bara jag inte blir lämnad ensam och själv och tvingas vänta balanserandes på det där jäkla bänkryggstödet som i femman när jag var ny i klassen och folk trodde jag var kille på grund av mina kläder som inte var köpta på Lindex Kappahl Hm's tjejavdelning utan stadiums pojkavdelning för jag ville ha något som satt bekvämt. Och piss åt helvete för det fanns inget som var bekvämt av alla klistriga glittriga plastiga tighta plagg på tjejavdelningen. För trots att mamma försökte en gång med en tröja som det stod något om disco på (den var i alla fall blå) så gick det fanken heller och trots att min kompis sa att den där tröjan borde du ha på skoldiscot absolut så hade jag inte det utan bar mjuka bruna manchesterbyxor och skjorta istället. Det var inte så det skulle vara, men det var så jag skulle vara.
Kommentarer
Trackback
