kraftfalt.blogg.se

Igårkväll kl 23.10 skrev jag i mina mobilanteckningar att

"Du vet som när man lägger kinden mot kudden så nära att man kan höra hur ögonfransarna försiktigt skrapar mot örngottet när man blinkar? Så nära vill jag vara dig."

Och idag gick jag sönder inuti när han log mot mig.

 

Och det är konstigt det där. Hur saker och ting kan kastas om och vända på en sekund. Som när jag gick hem i en mörk stad igår ikväll och såg att det stora trädet vid busstationen nu var alldeles glittrigt av ljusslingor och inte kunde slita blicken för jag blev alldeles lycklig i hela kroppen. För när jag får mail från kuratorn senare kommer jag på att juste jag mår ju inte så bra alltså. Det var ju så det var. Meningslösheten knackar på igen, eller nej förlåt, den BRYTER sig in snarare och krossar hårt porslin omkring sig så att det gör ont igen.