jävligt onödig ångest

ni vet när man egentligen borde vara stolt över sig själv för allt bra man lyckats med under några dagar (ja så jävla stolt borde man vara), men istället ligger man och ångestar till tusen för någon liten obetydlig händelse som inträffade där på slutet som fan inte spelar någon roll egentligen men som man tycker förstörde allt det bra för man fattar inte. och man kan inte inse att det är ens brister som gör en till människa och det där sista är väl inte det enda han minns?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0