ARKIV: Utkast: Maj 28, 2012

 

Perrongen är fylld med folk och jag har satt mig på min resväska. Lutat huvudet mot den kalla kakelväggen och andats ut. En dov röst i högtalarna informerar om att tåget mot Malmö är på väg in. Mitt tåg. Jag är på väg hem. Mina pengar är slut och det finns ingen kvar för mig här längre. För den här gången i alla fall. Jag får syn på en par som grälar, försöker fästa blicken på dom och tänka på något annat. De skriker åt varandra men min blick fastnar inte. Inte på något. Jag stirrar istället rakt ut i tomma intet. Tänker att jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Snälla låt tiden gå fruktansvärt långsamt. Bara nu nu nu.

 -

För jag är så jävla trött. Så trött på det där jag är på väg tillbaka till. Trött på staden jag kallar hemma. För hemma finns de som tror att de vet vem jag är. De som tror att de känner mig och vet vad som gör mig glad. Hemma finns han som höjer min puls till tusen på en milisekund. Han som långsamt tar livet ifrån mig med sin existens. Han som med ett oexisterande ögonkast kan sänka min dag till botten. Han som jag är så jävla kär i. Jag är så jävla kär i han som förstör mig.

 -

Klockorna börjar slå och tåget tuffar in på perrongen. Nu är det verkligen slut tänker jag. Tiden är ute. Jag blir stressad och medan jag rafsar ihop mina grejer och går mot vagn nummer tre slår tanken mig plötsligt. Hur sjukt det låter. "Jag är så jävla kär i han som förstör mig". Och då, i samma sekund som dörrarna öppnas och jag kliver på tåget, bestämmer jag mig för att det ska ta slut nu. Det måste bli så, för jag orkar inte mer.

 -

Jag hittar min plats och sjunker ner i sätet. Börjar skriva ett avtal med mig själv i mina mobilateckningar. Det är ju viktigt det här. Jag skriver att från och med att jag sätter min fot på perrongen hemma i stan ska det vara slut. Det ska vara slut med alla tårar i kudden, i duschen och bakom ögonlocken i skolan. Aldrig mer ska jag låta bara synen av honom göra mig svag. Aldrig mer ska tanken på att han inte är min få mig att gråta.

Jag blir avbruten av en man i 60års-åldern. Han pratar inte svenska och frågar på knagglig engelska om platsen brevid mig är ledig. Jag nickar men reser mig upp. Stoppar ner mobilen i fickan och går med snabba steg mot tågtoaletten.

 -

Det bränner bakom ögonlocken. I samma stund som jag stänger dörren bakom mig sprängfylls mina ögon medtårar. Det värker i bröstet när jag försöker hålla emot. Spänner käkarna hårt hårt och allt vad jag kan men det går inte. Fan fan fan tänker jag jag skulle ju inte. Men tårarna kommer, och när tåget börjar rulla bestämmer jag att det här är sista gången. Sista gången jag gråter för honom. Jag andas en gång, två gånger, tre gånger och trots att det är svårt torkar jag tårarna, reser mig upp och går ut igen. Mannen på platsen brevid min ler åt mig, och när jag satt mig i sätet igen tar jag upp mobilen och öppnar anteckningen igen. Så lägger jag till: "Aldrig mer, efter den här tågresan"

 -

Man måste ge sig själv lite tid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0