ARKIV: #1

 

 

Han kliver på bussen och jag är inte beredd.

Han sätter sig långt fram och jag är rätt så säker på att han ser mig fast att jag sitter längst bak.

Försöker lugnar ner pulsen som lyckats öka en aning och tänker att jag ändå inte kan göra mer nu. Jag skulle ju vara stark ju. Åt helvete med honom.

 -

Snart kliver Hon på. Den tydligen så väldigt obligatoriska flickvännen för alla de killar jag fattar tycke för. Åt helvete ännu mer. Så snart hon sjunker ned brevid honom och de börjar byta sitt jävla spott vill jag slå sparka skrika. Hata, det gör jag redan.

 -

De kliver av bussen och jag efter och de stannar till i busskuren. Han, Hon, och en annan flickvän och pojkvän som de tydligen känner. De blockerar vägen och jag blir tvungen att stå still i ett par sekunder innan de börjar röra på sig. Jamen boka bord för parmiddag för fan tänker jag.

 -

De går långsamt. Ja, så jävla långsamt går de lyckliga, med mig den så kallade olyckliga i bakgrunden. Jag vågar inte gå om. Han bär hennes väska och ser alldeles för glad ut. Jag undrar om det är nu jag får springa fram och skrika honom i ansiktet. Att jag hatar att han inte är min så mycket att jag hatar honom. Fast att jag nog mest hatar det som finns mellan dom.

 -

Jag vet att han vet att jag är där. Att jag går där bakom. Såg han inte mig på bussen så har han definitivt gjort det nu. Och med det säkerställt så är jag redan död.

 -

Vi når en korsning och jag tar en annan väg en de. Andas ut och börjar gå snabbare. Tänker att jag måste klara det här. Även om jag dör ska jag i alla fall komma fram till lektionen i tid. Försöka leva ändå liksom, fast att jag är död. Min dag blir inte bättre och jag förbannar allt och alla med en rynkad panna och kalla ögon. Snälla ta mig någon annan stans men inte här ifrån.

 -

Så möter jag honom i korridoren. Han går ensam. Är ensam. Ser nollställd ut men fortfarande alldeles för lycklig. Han hälsar glatt på någon framför mig, och sen. Sen hälsar han på mig. Den jäveln tar sig till och med tid att forma ett "hej". Fan heller jävla as tänker jag. För jag tänker inte, jag tänker inte, jag tänker inte. Jag ger honom ett uttryckslöst leende tillbaka som snabbt övergår till isiga ögon och jag tycker att nu har jag nog inofficiellt vunnit, trots att jag hatar mig själv just då, just där, mer än någonsin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0