sju sekunder och en verklighet senare

Jag står framför badrumsspegeln. Den är för en gångs skull fri från imma för jag duschade kallt. Iskallt. Klockan är 01.36 och jag har nyss gråtit hjärtat ur mig.
Jag grät hjärtat ner till universums botten efter att ha insett det faktum vi två, jag och han som jag inte vågar känna något för, delar något viktigt djupt där inne. Långt där inne bland trassliga tankebanor och stökiga känslor finns något, men vägen dit gör så ofantligt ont att jag tappar fotfästet. Tappar allt jag någonsin trott på, faller mot marken men landar aldrig. Blir hängande i luften med verkligheten kastad rakt i ansiktet.
Så nu, sju sekunder och en verklighet senare, när alla tårar runnit ner i avloppet med en iskall dusch, står jag framför spegeln med rödsprängda ögon och ser mig själv för första gången. Och jag tänker att det har ju alltid varit såhär förfan. Varför bara inser jag det inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0