hans kramar är de mjukaste och jag kan inte titta när han ler

Vi sitter på ett fik. Jag har aldrig varit där förut och alla hans kompisar är också där. Jag förstår inte hur jag klarar det. Hur jag klarar att ta i hand och säga hej och flika in små grejer i samtal fast jag inte hör till. Fast jag är någon annan som ingen känner. Fast jag inte var beredd. För bara ett år sen hade jag inte vågat, men det är skillnad nu.
 
Vi sitter mitt emot varandra och har varsin kopp grönt te framför oss. Jag tog samma som honom mest för att jag fick beslutsångest men också för att jag frös lite. Det är redan oktober. Han och de andra gestikulerar vilt och diskuterar något som jag missade början på men det gör ingenting. Då och då vänder han sig mot mig igen och ler. Det suger i magen för jag kan inte titta när han ler. Det är för stort. Men det spelar ingen roll. Hans fot snuddar nu lätt vid min under bordet och han flyttar sig inte. Och fast jag har tjocka läderskor brinner det majbrasa inom mig från tårna och upp genom hela kroppen.
 
Det går en timme, snart två, och antalet människor blir färre och färre för varje minut som går. Det är höstkallt ute och nu pratar vi om björnar. Jag också. Någon berättar något om att björnar inte kan springa i nerförsbacke och han lyssnar koncentrerat och fingrar på bordskanten. Jag betraktar honom i tystnad och tänker på hur snälla ögon han har, när han plötsligt sakta skjuter undan tekopparna mellan oss och vilar sin arm på bordet. Hans hand hamnar nu bara en knapp centimeter från min och jag kväver en impuls att röra vi den. Jag får inte. Inte nu, inte än.
 
Snart reser sig ännu än av hans kompisar för att gå och jag tittar på klockan som snart är fem. Jag vill komma hem innan de andra för att slippa frågor, för jag orkar inte det idag och de vet inte om honom än. Jag slänger en sista blick på hans hand innan jag sträcker mig efter min gråsvarta parkas och säger att jag också måste gå nu. Reser mig upp och trär jackan över axlarna. Han ställer sig också upp, rakt emot mig. Han ler och vi kramas hejdå, och trots att stunden våra axlar snuddar vid varandra är över på en milisekund hinner jag tänka att hans kramar måste vara de mjukaste i hela världen. Så går jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0