(det kanske är känslan jag saknar mest?)

varje morgon när jag vaknar är det imma på mitt fönster. mer och mer för varje dag. blir det kallare? eller andas jag varmare? det kanske är både och. ändå känns det inte som om något blir bättre. jag saknar honom när jag är ensam, det gör jag. SÅ JÄVLA MYCKET ibland när jag tänker på när vi satt brevid varandra på den där piren i norra hamnen och våra knän snuddade hela tiden och jag bara kände mig så himla lugn. Och även om jag kommer sitta brevid honom fler gånger så kommer vi inte ens snudda vid varandra över huvud taget fler gånger och det kommer inte heller kännas lika dant. Det kommer inte göra det för jag kommer inte tillåta mig att känna lika dant då. (föresten så kommer vi inte ens vara i närheten av varandra för det kommer jag att se till, varesig jag vill eller inte) Och han kommer aldrig sova hos mig och jag aldrig hos honom för det kommer bli för mycket och för på riktigt och vi kommer inte klara det någon av oss för allt kommer bara trasas sönder ännu mer av det.
 
och det är sådär jag känner nu ja. så som jag skrivit. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0